Träningsnarkoman? Jag! Aldrig! Eller…?

Om någon hade påstått för ett år sen att jag hösten 2012 skulle börja löpträna flera gånger i veckan – till och med springa en mil då och då – hade jag förmodligen tappat fattningen i en skrattattack.

Om någon dessutom hade sagt att jag skulle slå till på ett gymkort för regelbunden styrketräning. Och till och med bunkra upp med keso och proteinbars att stoppa i mig inom en timme efter passet, för att inte träningen ska vara helt förgäves.

Ja, då vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade i alla fall inte trott på det. Helt osannolikt.

Lögn och förbannad dikt. Typ.

Innan hösten 2012 hade löpträning mest varit ett mindre tidskrävande alternativ till en lång och rask promenad. Något jag ibland kände mig tvungen till, men oftast avskydde med orden ”nä, det här var ju ingenting för mig” som ett eko i skallen efteråt.

Styrketräning var otänkbart. Ett gym hade jag inte satt min fot på sen 1993. Då var jag 17 år och hade något slags pubertalt kampsportsintresse som försvann strax därefter.

Min bild (läs: fördom) av gym var uteslutande att de dominerades av testosteronfascistoida superexhibitionister. Jag som dessutom var helt ointresserad av att bygga upp mina knappt befintliga muskler.

Men jag glömde helt bort hälsoaspekten.

Så i takt med att jag sakta men säkert lät mig inspireras av ständigt långlöpande människor i min omgivning – som kunde springa ett par mil bara för att det var skönt väder – började jag även oroa mig lite för min hälsa. Konstant brist på sömn, motion och fysiska aktiviteter gjorde mig orkeslös. Tvingades ofta sätta mig på en stol och vila efter att ha gjort fysiskt triviala saker som att storhandla mat, städa eller tvätta. Orkade aldrig göra någonting efter jobbet.

Inspirerande inlägg, kommentarer och bilder om löpning fick mig därför att testa på allvar. På riktigt. Ge det flera chanser i stället för att ge upp efter en, bara för att andetagen piper oroväckande eller för att muskler och leder värker av ovana. Att upptäcka den så kallade andra andningen och inse att det trots allt kan vara skönt att springa en halvmil eller en mil, det är obeskrivligt fint.

Sambon uppmanade mig dessutom att styrketräna när jag klagade på mina musarmsproblem av det ohälsosamt stillasittande jobbet. Gymmet som ligger fem promenadminuter hemifrån är dessutom långt ifrån min fantasibild av testosteronfascistoida exhibitionister. Det är snarare mysigt, trivsamt och opretentiöst. Folk hälsar på varandra. Och många är lika taniga som jag.

I båda fallen fick jag snabbt ordentlig mersmak. Av en ganska enkel anledning egentligen:

Att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit i bättre fysisk form än just nu.

Det här kommer aldrig vara en hälsoblogg. Jag ville bara dela med mig av hur en högst otippad träningsnarkomani kan väckas.

Kanske kan någon bli peppad.

Ett försvarstal och lite tyckande

Håkan Hellström har släppt nytt. Så, för att behålla någon slags livsgnista på den här lätt bortglömda sidan kan det vara läge att lägga ut det obligatoriska Håkan-inlägget.

Som vanligt gäller alltså följande: Om du är ointresserad av artisten och personen Hellström kan du sluta läsa här och nu. För varje ord i det här inlägget handlar om honom.

Vi börjar med ett försvarstal.

För första gången har Håkan börjat få kritik av en sort han inte tidigare fått. Det känns ovant att instinktivt reagera med att gå i försvarsställning för artisten jag högaktar så mycket.

Givetvis ska vi alla få kritisera artister. Jag har själv slängt ur mig oförskämdheter om en hel drös artister och band genom åren. Allt ifrån Scooter och New Kids on the Block till Sean Banan och Lars Winnerbäck har fått känna på sågen, alla mer eller mindre älskade av månghövdade skaror under olika tidsepoker, ändå har jag tagit mig friheten. Precis som man ska.

Men Håkan Hellström har alltid hyllats så hämningslöst av kritikerna. Tvivlarnas och belackarnas främsta kritik har vi alltid kunnat vifta bort lika lätt som SD:s bortförklaringar i järnrörsskandalen. Alltså den om att han inte kan sjunga. De har ändå inte fattat vad det här handlar om.

Nej, den här gången har det dykt upp kritik som varit både saklig och konkret. Det började med att singeln ”Det kommer aldrig va över för mig” orsakade ett mästerskap i referenssökande. The Killers, Springsteen, Johnossi och Bryan Adams. Vilka artister hade Håkan snott mest av. Jag skiter fullständigt i det och tycker att det är ganska tröttsamt, även om så klart även jag hör likheten med exempelvis The Killers.

Efter att nya skivan med samma namn släpptes häromdagen dök för första gången någon slags kulturkritik upp mot Håkan Hellström och hans musik. Expressens Jens Liljestrand skrev på tidningens kultursida att han gör slut med Håkan efter ett tretton år långt förhållande. Anledningen: Att den superpriviligierade tvåbarnsfarsan med både fyrarummare och sommarhus inte längre kan ha ett trovärdigt underdogperspektiv vid 39 års ålder.

Musikjournalisten och PSL-redaktören Sara Martinsson tycker att Håkan är navet i de narcissistiska podcastpojkarnas land. Att han enbart är ett eko av det övriga (manliga) självbildsälskande mediebruset. För mig är det märklig kritik. Inte minst den förstnämnda.

Jens Liljestrand, hur tunt skulle inte musikutbudet vara om ingen skrev de där låtarna om brustna hjärtan, själsliga kriser, och ungdomens verklighetsflykt? ”I natt har Gud skonat Hisingen, men kärleken skonar ingen”, som Håkan själv sjunger i ”När lyktorna tänds”. Med de orden sätter han egentligen fingret på hela grejen. Den skoningslösa och olyckliga kärleken, de brustna hjärtana som vi alla kan känna igen oss i.  

Jens, alla artister som når en publik och ekonomisk framgång kan inte sluta skapa musik. Alternativt bara skriva låtar om att ha cash och trygghet, blöjbyten och att gå på möten med bostadsrättsföreningen.

Det finns flera generationer av människor där ute som kan identifiera sig med Håkans ord och stämningar. Jag är helt klart en av dem. Om han själv lever som han lär kan knappast spela någon roll.

Men som sagt, alla får tycka precis vad de vill. När allt kommer omkring är det bara en snubbe som sjunger ord som han har skrivit. Eller?

Skivan då?

Jo, Göteborgs äldsta pojke gör det så klart igen. När ”Ett kolikbarns bekännelser” släpptes 2005 såg jag först inte storheten i den. Det var först när jag tre år senare drabbades av ”För sent för Edelweiss” som jag insåg att stilbrottet med ”Ett kolikbarns…” var Håkans artistiska räddning. Ännu en upp-i-det-blå-euforisk rumlarskiva hade grävt hans grav. Men med ”Ett kolikbarns…” mognade artisten och låtskrivaren. Den blev startskottet till en resa som uppenbarligen bara kan gå uppåt.

Förra skivan ”2 steg från paradise” har spår som han inte når upp till här (exempelvis ”River en vacker dröm” eller ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”).

Men här finns så mycket annat. 

Här har Håkan tagit ytterligare några steg på för honom helt ny och oupptrampad mark. Han flörtar med syntetiska ljud, nya mörka röstlägen, han stammar, tar hjälp av indiepoppiga körer och klämmer in ord där orden knappt får plats. Och allt med det där skavande och osäkra pojkuttrycket, underdogperspektivet som Expressens Jens Liljestrand är så trött på. 

”Det kommer aldrig va över för mig” är Håkans poppigaste och mest lågmälda platta på väldigt länge. Produktionen känns ofärdig på det där lagom sättet och texterna är som vanligt starkare än någonsin tidigare.

Det fina med Håkan är att det alltid finns outforskad terräng att ge sig ut på. Och hans bräckliga röst skriker som vanligt hungrigt efter att få utforska den. Därmed vet jag att vi kommer att ha ett livslångt kärleksförhållande.

Synd Jens Liljestrand, att du kommer att gå miste om det i framtiden.

Bästa spåren:

”Valborg”

”Du kan gå din egen väg”

”När lyktorna tänds”

Hej då PC!

 

Det tog mig ungefär 14 år av daglig datoranvändning innan jag fattade grejen.

Men nu säger jag hej svejs till PC:n.

Och varmt välkommen till Mac.

Det sägs ju att man ska utsätta sig för farorna för att övervinna rädsla. Och det var väl ungefär vad jag gjorde i mitten av november.

När jag skulle börja jobba på Metro var jag uppriktigt orolig för en liten detalj. Jag hade i stort sett aldrig använt en Mac förut. Min Mac-erfarenhet sträckte sig till några få timmar. Och det var tio år sen sist. Den gången hade jag ingen att fråga och fattade ingenting.

Min oro i november handlade inte om att jag inte skulle klara av Mac, det visste jag ju att jag skulle lära mig förr eller senare. I stället handlade det om att ta det lilla kliven över tröskeln, risken att med dumstrut tvingas fråga de nya kollegorna korkade frågor som: ”Eeh, hur öppnar jag en mapp…?” eller ”eeh, hur högerklickar jag…?”.

Nu var min oro så klart helt obefogad. Tack vare lite snabbkurser och instruktioner på förhand från sambon och före detta kollegorna hade jag ändå lite (!) koll på hur det skulle se ut.

Det tog bara ett par timmar. Sen var jag helt inne i Mac-tugget. Jag fattade vad folk snackade om när de slängde ur sig ord och uttryck som ”bulle shift 4” eller ”du hittar den i finder…”.

Det enda jag tvingades fråga mina nya kollegor om var av betydligt mer avancerad karaktär än mappöppning och högerklick. Ingen dumstrut alltså.

Redan inom en vecka hade jag lärt mig att uppskatta och älska den vansinnigt snygga och användarvänliga Mac-miljön.

Jag förstår inte hur det skulle vara så svårt att förstå, jag älskar ju min Iphone.

Efter några månader på Metro hade jag även börjat ifrågasätta mitt PC-liv. Jag köpte en ny Acer-laptop så sent som i augusti. Inte kunde jag väl skaffa en Mac…? Jorå, om Acern byter ägare och hamnar i behövande händer (läs: sambons).

Så nu har jag gjort det, skaffat min egen 13-tums Macbook Air. En enastående vacker och superslimmad skapelse!

Sist på bollen, men vafan:

Hatten av för Steve Jobs.

Skärpning, Telia!

Telia är inte min bästa vän just nu. Det kanske inte är ömsesidigt, men jag upplever det lite som en fejd. Teliagate om man så vill!

För ett tag sen skrev jag HÄR om hur Telia för andra gången saltade min faktura med dubbel avgift.

Nu har det hänt igen. Alltså tredje gången i rad. Häromdagen fick jag nämligen en påminnelse till en faktura jag aldrig ens fått.

Avgiften: Dubbelt så hög som jag egentligen ska betala. Såklart!

Och inte nog med det. Mitt bredband har återigen hoppat tillbaka till fel adress i Linköping, trots att det ett tag faktiskt funkade där det ska funka. I Stockholm.

Det fungerar alltså inte alls på adressen jag bor. I stället skickas fakturorna återigen till mina föräldrars adress där jag bodde i tre veckor i höstas.

Den här dagen inleddes med flera förvirrade samtal med tre olika kundtjänsthandläggare. Saken blir knappast bättre av att dessa handläggare inte alls verkar förstå alla felaktigheter jag räknar upp. En av dem skyllde på att fakturor kan bli svåra att tyda om ett abonnemang byggs om (som mitt).

Men, kära Teliahandläggare, det är faktiskt inte mitt problem om ni inte kan tyda era egna fakturor.

Herregud!

Slå larm mot näthatet!

 

Om du missat veckans brinnande heta diskussioner om hat och hot på nätet – i synnerhet mot kvinnor – har du troligtvis levt eremitliv bakom en tätvuxen gran de senaste dagarna. Uppdrag Gransknings program om kvinnohatarnas trakasserier är otroligt starkt, angeläget och upprörande!

Så om du ödslade tid på att se Sverige förlora mot Argentina på Friends Arena gjorde du ett misstag.

 

Om man på något sätt vill agera sig mot denna vidriga hatflod kan man gilla sidan Näthatslarmet på Facebook. Du hittar den HÄR.

Ingen ska behöva stå ut med sexistiska förolämpningar, rasistiska påhopp eller dödshot i Facebook-kommentarer, på Twitter, Instagram eller i kommentarsfält till bloggar, krönikor och nyhetsartiklar.

Så när du ser en kommentarstråd som spårat ur kan du larma Näthatslarmet genom att skriva ett kort meddelande om var hjälp behövs – dolt eller synligt meddelande spelar ingen roll.

Sen sprids det vidare som en uppmaning i följarnas egna flöden.

Därefter är det fritt fram för dig, mig, er, oss alla och vem som helst att hjälpa den som utsätts och ta diskussionen i tråden! En larmcentral mot näthatet, helt enkelt.

Tänk dock på att förnuft, lugn och kloka ord alltid är den bästa medicinen mot hatarna.

Några artiklar/inlägg/inslag om näthatet hittar du HÄR, HÄR och HÄR.

 

-----------------------------

I övrigt kan helgen sammanfattas med att det är en känslostorm att bli morbror till en liten tjej. 

Och att det återigen kan konstateras att Quentin Tarantino är ett freakin’ geni efter "Django unchained". Den stora behållningen är liksom förra gången Christoph Walz. Fullständigt lysande!

Män som näthatar kvinnor!

Kommentarsfältshat, som i allmänhet ofta riktas mot människor som engagerar sig för feminism och mot rasism, gör mig väldigt upprörd. Milt uttryckt.

Mycket av hatet riktar sig specifikt mot kvinnor och är av sexuell och våldsam natur. Det är kvinnan som kön som hatas. Av män. Vita kränkta män för att använda ett nuförtiden ganska slitet uttryck.

Veckans program av Uppdrag Granskning tar upp just detta hat. Mot kvinnorna. På nätet. Det till synes aldrig sinande föraktet mot kvinnor som Åsa Linderborg, Maria Sveland, Lisa Magnusson, Sanna Lundell, Karin Hübinette och många andra.

Ämnet är oerhört viktigt, angeläget och upprörande.

Förhandsklippet till Uppdrag Granskning dök under dagen upp i sociala medier och spreds sen som en löpeld, nästan i takt med höstens fantastiska SD-klipp. Det säger en hel del...

Stora ord för stora arenor!

Jo, den här nyheten är en vecka gammal vid det här laget. Jag vet. Att skriva om Håkan Hellströms kommande platta först nu är kanske under en nyhetsjournalists värdighet. Men att inte göra det alls är å andra sidan under ett notoriskt Håkanfans värdighet. Så jag gör det ändå. Jag har helt enkelt inte hunnit uppdatera den här sidan den senaste veckan. Metros alla förstasidor och löpsedlar slukar mycket tid just nu.  

Nyheten om att Sveriges minsta ego och Göteborgs största ordkonstnär just nu lägger sista fingret på nya skivan fick mig nästan att tappa balansen när jag åkte stående mellan T-centralen och Rådhuset för några dagar sen. Han har den effekten på mig, Håkan Hellström. Som vanligt nuförtiden var det på Twitter som nyheten först nådde mina sinnen.

Titeln (”Det kommer aldrig va över för mig”) och omslagsbilden säger allt egentligen. Det är en Håkan Hellström i toppform vi har att vänta oss inför släppet den 17 april.

Frånvaron av Jocke Åhlund som producent borde kanske oroa en aning. Det är ju deras samarbete kring The Byrds-soundet som fick Håkan att verkligen blomma ut och hitta hem efter ”Ett kolikbarns bekännelser”. Nu har Håkan proddat det mesta själv tillsammans med bland andra Deportees-producenten Måns Lundberg och melodiundret och den eviga vapenbrodern Björn Olsson.

Men egentligen är det kanske skitsamma. Det är låtarna, texterna, som är det väsentliga här. Det finns förmodligen ingen anledning till oro alls. Inte ens det faktum att Håkan själv säger att han tillbringat de senaste åren med att enbart träna på finter (Aftonbladet) väcker några som helst tvivel om låtkvaliteten den här gången heller.

Som rubriken antyder kommer de nya låtarna att vara mer anpassade än någonsin till de riktigt stora scenerna. Det är artistens egna ord. Stora ord och stora melodier. Det lovar gott. Senast jag såg Håkan stå på scen var i Norrköping i mitten av april 2011. De senaste årens spelningar har haft en Springsteen-karaktär á la sjuttiotal. Som skapat för arenorna. Mer av den varan är mer än välkommet.  

Ni som känner mig vet att jag har skrivit en och annan rad om Håkan Hellström här tidigare (exempelvis HÄR, HÄR och HÄR). Han gjorde ju ett ofattbart stort musikaliskt avtryck hos mig den där sensommaren år 2000. Att pop på svenska kunde låta så var nästan obegripligt.

Kanske har det blivit en och annan rad för mycket för vissa av er som då och då tittar in här.

Men det är bara att stå ut.

Det är så det är.

Och mer lär det bli.

Aftonbladets senaste artiklar om skivsläppet finns HÄR och HÄR (i den sistnämnda krävs Plus-medlemskap)!

Förvirringar!

Dagens förvirring 1:

Foto: Sveriges Radio

Klockan 08.02 på morgonen levererades Aftonbladets märkligaste nyhetsflash på länge: ”Städare stal tåget – kraschade in i bostadshus i Nacka.”

Ja, resten vet nu ju vid det här laget. Om det verkligen var förvirring som låg bakom detta märkliga tilltag vet vi inte i nuläget. Polisen säger sig ha en teori, men håller den för sig själva. Oavsett vilket: Helt rationellt beteende är det inte.

Dagens förvirring 2:

Foto: Sveriges Radio

Masskrock, förödelse, trafikinferno och ”en av de värsta olyckorna någonsin”, enligt Trafikverket. Ja, det där vet ni också vid det här laget. Klart som korvspad. Inga konstigheter.

Förvirringen stod polisen för under kvällen. Hela dagen har polisen (och alla andra) pratat om tre bekräftade dödsoffer. Strax efter vår Stockholmsdeadline ändrade de sig plötsligt – till en död. EN! 

Två av de omkomna hade alltså återuppstått. Eller hade polisen bara dragit till med en gissning? Som efter Utöya-massakern. Det vet vi inte i skrivande stund. Men det rådde en viss förvirring här på redaktionen under kvällen. Som tur var hann vi skicka om med reducerad siffra.

Inte så förvirrande:

I övrigt har jag tränat på ett gym för första gången på 20 år i dag. Jo, det var faktiskt någon gång under våren 1993 som jag senast svettades i en gymlokal. Då var det i sällskap av gubbar på Saabs eget gym i Linköping. I öronen spelades förmodligen Metallica från ett kassettband i min Sony Walkman. 

Nu vet ni det. 

 

Fakturafail!

Nej, Telia. Inte heller den här månaden vill jag pynta dubbel avgift för mitt ganska usla bredband. Jag sa det till er redan för en månad sedan, när ni senast försökte med tricket. 

Det räcker faktiskt med att betala en gång. 

Som man ska göra.

Inte nog med det. Fel installationsadress var det visst också.

Kära Telia, jag har varit en på ett eller annat sätt trogen kund sedan mars 1999, dessförinnan genom mina föräldrar ända sedan 1970-talet då du fortfarande var ett statligt telefonbolag i gammel-Sverige. Aldrig någonsin har jag stött på käppar i hjulen, har alltid behandlats väl. Som en trogen kund liksom.

Varför detta förvirrade beteende nu?

Mår du inte bra?  

Förresten Telia, mitt bredband – som ni alltså vill att jag ska betala dubbelt för – har inte fungerat alls de senaste dagarna.

Men som sagt, du kanske inte mår så bra?

Homeland-huvudbry!

Frågetecknen hopade sig efter tisdagens säsongsavslutning av Homeland. Avsnittet har stannat kvar i min skalle och jag vet inte riktigt om jag tycker att det var fullständigt genialt. Eller bara konstigt.

För att vara en säsongsavslutning var det ett ovanligt lugnt och händelsefattigt avsnitt, förmodligen det lugnaste och mest händelselösa i hela serien. Ja, bortsett från den sista kvarten då alltså.

Det där lugnet gjorde ju å andra sidan avsnittet till ett av de mer spännande jag sett, att bara vänta på att något ska braka lös är en nagelbitare om något.

Och brakade, det gjorde det ju. Ordentligt. 

Serieskaparna har fattat det viktigaste av allt: Tittarna måste bli överraskade!

Twisten med Brodys gamla självmördarklipp är såklart också ett rakt igenom genialt drag inför säsong 3. Det var inte särskilt svårt att leva sig in i rollfigurens frustration.

Men kan man lita på honom?

Eller på Saul?

Aja, i höst får vi se.