Tillfälligt avbrott!

Som ni ser har jag inte uppdaterat den här bloggen sen den 30 december.
Jag skrev förra årets mest ambitiösa inlägg.

Sen ingenting.

Har varit inne i en svacka länge nu. Så nu tar jag helt enkelt en officiell bloggpaus, lägger eländet i dvala och återkommer när lusten och inspirationen återvänder.

Tills dess finns jag varje dag på Twitter (twitter.com/d_cannervik).
HÄR alltså.

Här är de - årets 50 bästa låtar!

Musikåret 2011, ja. Hur ska det kunna sammanfattas på ett annat sätt än en lista?

Jag vet inte hur mycket det är nyhetens behag som spelar in här, men är det inte så att varje år alltid överträffar sin föregångare?
Hur många gånger tänker vi inte att "nä, bättre än så här kan det väl ändå inte bli?” Eller ”nästa år måste bli ett mellanår".

Och så blir det ännu bättre.
Jag hade svårt att begränsa. 40 skulle det bli, men jag trodde att det skulle bli svårt att uppnå.
Det blev 50.

Om jag ska nämna i första hand EN sak som präglat mitt 2011 så måste det vara att jag till slut och på riktigt upptäckte Kentuckyrockarna My Morning Jacket. Inget annat band, ingen annan artist har fått så många spelminuter hos mig det här året.
Jag har en specifik person att tacka för det, Aftonbladets Markus Larsson som i våras twittrade och bloggade flitigt om bandets släpp av fenomenala "Circuital".
Tack, Markus.

Den som får andraplatsen för antal spelminuter under året är Ryan Adams, som jag på sätt och vis återupptäckte efter flera års tystnad. En fantastisk återupptäckt. Och så lägligt den kom också. Några månader efter att jag plötsligt dök ner i Adams digra låtkatalog släppte han sin bästa platta på flera år, "Ashes and fire". En lågmäld solocomeback som under hösten gick rakt in i själen, särskilt det avslutande spåret "I love you but I don't know what to say", något av det vackraste jag någonsin hört komma ur ett par högtalare. Sårbarheten och nakenheten i "I love you but I don't know what to say" är svårslagen.
Att den toppar min lista över årets bästa låtar är lika självklart som att nordkoreaner gråter i dessa dagar.

Och till alla listfascister som ser den här sammanställningen och som reagerar på att några artister/band förekommer mer än en gång, jag vet att det är ett regelbrott. Och jag håller med, det ser inte särskilt snyggt ut. Men allt annat hade varit oärligt.
På vilken blandlista som helst hade jag kunnat instämma, men i det här fallet fick den regeln helt enkelt undantas.

Så.

Här är den. Listan över årets bästa låtar (Spotify-länk finns längst ner).
Enligt mig och ingen annan.

1. Ryan Adams - I love you but I don’t know what to say
2. My Morning Jacket - Wonderful (the way I feel)
3. Fleet Foxes - Grown ocean
4. Florence + the Machine - Shake it out
5. Bon Iver - Beth/rest
6. M83 - Wait
7. Jonathan Johansson - Centrum
8. Duvchi - Turtleduvs
9. Iron & Wine - Tree by the river
10. De Montevert - Skyll på mig
11. Fleet Foxes - Helplessness blues
12. Deportees - The doctor in me
13. Lana Del Rey - Video games
14. Adele - Someone like you
15. Little Dragon - Ritual union
16. Thurston Moore - Benediction
17. The Pains of Being Pure at Heart - Even in dreams
18. WU LYF - Dirt
19. We Are The Storm - Shoreline
20. Dum Dum Girls - Bedroom eyes
21. M83 - Reunion
22. PJ Harvey - On battleship hill
23. Feist - The bad in each other
24. Serenades - Birds
25. MRTN feat. Lovisa Negga - Slow
26. The View - Grace
27. Acid House Kings feat. Dan Treacy - Heaven knows I miss him know
28. Lykke Li - I follow rivers
29. Den Svenska Björnstammen - Vart jag mig i världen vänder
30. Rebecca & Fiona - Jane Doe
31. Deportees - Islands & shores
32. Those Dancing Days - Can’t find entrance
33. Anna Järvinen - Mer än väl
34. Gypsy & The Cat - Jona Vark
35. Veronica Maggio - Satan i gatan
36. Masquer - Happiness
37. The War On Drugs - Baby missiles
38. Girls - Lawrence
39. Kurt Vile - Jesus forever
40. Submarines - Birds
41. Niki & The Dove - The Drummer
42. Icona Pop - Nights like this
43. Dante - Next to you
44. Mogwai - Mexican grand prix
45. Jennie Abrahamsson - Wolf hour
46. Patrick Wolf - The city
47. Friska Viljor - Passionseeker
48. The Good Natured - Wolves
49. Bob Hund - Harduingetmankandansatill?
50. First Aid Kit - The lion’s roar

HÄR finns listan i ljudformat (Dum Dum Girls - ”Bedroom eyes” saknas dock).


Gott nytt år på er!

OBS! OBS! OBS! Årsbästalista på gång!

Jag vet att den här bloggen är i sömnigaste laget just nu. Ber för femtioelfte gången om ursäkt för det.
Men lugn, jag har något stort på gång. Just i detta nu sysselsätter jag mig nämligen med att lista årets bästa låtar.

Innan året är slut, innan klockan slår midnatt på lördag, kommer listan att finnas precis här.

Gullunge!

Jag har lyst med min frånvaro här den senaste veckan. En orsak till det är väl att jag har levt och andats Musikhjälpen. Dygnet runt de senaste dagarna.
Musikhjälpen är faktiskt en happening viktigare än självaste julafton.

Och för er som missade de sista timmarna innan Jason, Gina och Kodjo fick kliva ur buren vill jag härmed bjuda er på ett av de helt klart gulligaste ögonblicken från veckan.

Min positiva 84-åriga mormor!

I oktober bröt hon lårbenshalsen när hon skulle sträcka sig efter telefonen i hallen i villan. Benet krossades som glassplitter.
Olyckan inträffade mitt i uppstarten och förberedelserna av en omtumlande, uppslitande och inte helt frivillig flytt från det älskade men allt mer svårskötta huset till en mer anpassad markplanslägenhet.

Efter benbrottet fick mormor flytta in på ett korttidsboende. Hon har ont, har svårt att röra sig, är ständigt torr i munnen och har därför svårt att prata, känner sig lite ensam. Hon har ständiga problem med leder och är därför begränsad med sina händer. Och hon är orolig inför den kommande flytten.
Hennes anhöriga har inte alltid tid att hälsa på.
Hon saknar morfar när han inte är där.

Och utanför fönstret är det grått och trist.

Min mormor har egentligen många anledningar att vara bitter och gnällig över tillvaron.
Men ändå.
Humöret är alltid på topp.

Personalen på korttidsboendet beskriver hon som "fantastiskt fina människor". De är hjälpsamma, trevliga och söta.
Likaså de andra "tanterna" som bor där.
Hon ler och skrattar hela tiden. Vilken annan 84-åring skulle gjort det efter att ha brutit lårbenshalsen med sämsta tänkbara tajming?

Och det älskar jag henne för.

Vem är vitt skräp egentligen?

(Krönika i fredagens Extra Östergötland)

White trash – det vita skräpet. Du har säkert sagt orden själv. Eller kanske omnämnts med uttrycket – utan att du själv hört det förstås.
Om du inte redan kände till det så är white trash sen några år tillbaka den svenska medelklassens favoritsamlingsord för människor som lever i den undre delen av samhällshierarkin, kanske med en kombo av få högskolepoäng, pengabrist, arbetslöshet, dålig smak (vad nu det är egentligen), bristande moral och förmodligen med ett överintag av alkohol och/eller nikotin.

Häromkvällen såg jag senaste avsnittet av det eminenta SVT-kulturprogrammet Kobra. Denna vecka togs just white trash-begreppet upp, dels hur uttrycket föddes på den nordamerikanska kontinenten under slaveriets 1800-tal.
Dels om hur vi här i Sverige år 2011 slänger oss med uttrycket utan tillstymmelse till reflektion.
Men vad betyder det på svenska egentligen?
I Kobra vänds begreppet ut och in.
Och jag skäms.

Jag är själv inte fri från skuld, utan har många gånger slängt ur mig ett väl passande ”white trash” i olika sammanhang. Bland annat under samtal om exempelvis Ullared, dansband, fleecetröjor, diverse lågkvalitativa tv-program eller andra kulturella företeelser som inte får plats i finrummen.
Det har dock funnits ett smygande obehag inom mig varje gång jag själv eller någon annan använt uttrycket.
Ungefär som när vi någon gång på 90-talet började inse att ”negerboll” kanske inte är ett okej namn på ett bakverk.
Men har jag någonsin på allvar rannsakat mig själv om white trash-begreppet? Nope.

För faktum är att det är en nedvärderande benämning på en stor del av det svenska folket. White trash-uttrycket bottnar i ett vi mot dem-tänkande. Du står högre än någon annan. Ett klassförakt helt enkelt, för att tala i vänsterpolitiska termer. Och i förlängningen faktiskt även rasistiskt.
För vilka ingår i trash-kategorin om du plockar bort prefixet white?
Jag lovar att aldrig mer ta orden i min mun, förutom i diskussioner om begreppets innebörd.
Och såna lär det nog bli ett gäng framöver.

Sista spelningen!

Några dagar sent kanske. Men några rader borde jag väl ändå skriva om lördagens My Morning Jacket-spelning på Münchenbryggeriet.

Någon recension av denna både rosade och rosade tillställning med ett av världens bästa rockband tänker jag dock inte ge mig på, dels för att det har gått flera dagar nu så det känns helt enkelt gammalt, dels för att jag ändå inte kan beskriva det bättre än Pierre Hellqvist på Sonic Magazine. Läs HÄR.

Jag håller nog med om vartenda ord.
Har inget att tillägga.

Och därmed är alltså crazybananaskonsertnovember över.
Over and out!

Nej, alla har INTE fått mat!

(Krönika i fredagens Extra Östergötland)

När läste du om katastrofen på Afrikas horn senast? Det var nog ett tag sen va? Är allt kanske bra nu? Har alla fått mat och slutat svälta utan att vi hört något om det?
Nä, knappast. Svenska medier har nog helt enkelt bara omprioriterat och omvärderat nyhetsbevakningen.

I augusti gjorde P3-programmet Brunchrapporten, med hjälp av Röda korset, en uträkning av hur mycket mat som då skulle krävas för att få stopp på den mest akuta krisen, helt enkelt för att konkretisera katastrofen. För vidden av problemet är svår att förstå.

Så här ligger det till. Minimiintaget för en människa är, enligt Röda korset, 2 100 kalorier per dag. För att fylla det behovet för alla miljontals drabbade kan världens största lastcontainers komma till användning. De största som finns att tillgå skulle vardera rymma ungefär 30 ton majsgröt. Och för att råda bot på den mest akuta krisen skulle 190 såna supercontainers få skeppas fram till de behövande – varje dag i tre månader.
Häpnadsväckande. Jag vet. Men detta har väl kanske gjorts vid det här laget, tänker ni.

Nja, mycket har faktiskt gjorts. Enligt Unicef har tusentals ton med livsviktiga förnödenheter kommit på plats och några miljoner barn har vaccinerats och fått tillgång till rent vatten.
Men det är långt ifrån tillräckligt. För bara några veckor sen meddelande även Unicef att 13 miljoner människor fortfarande är i akut behov av hjälp. Undernäringen är fortfarande ett överhängande hot. Över 320 000 barn riskerar att dö. Men det verkar helt ha glömts bort nu.

En massa andra nyheter kom i vägen. En partiledare anklagades för bidragsfusk, en nordafrikansk diktator störtades och teknikinnovationernas egen Messias gick och dog.
En ny hajpad telefon släpptes.
En matkasse blev årets julklapp.

Jag vet mycket väl att det är så vi medier och mediekonsumenter fungerar i vårt symbiotiska förhållande. Intresset för en enda nyhet håller inte i sig särskilt länge.
Men jag kan ändå inte låta bli att skämmas lite.

Årets ljusorgie!

Förlåt om rubriken låter spydig och ironisk. Det vore en helt felaktig tolkning.

Linköpings kommun går alltid bananas på ljusinstallationer så här års. Och det är faktiskt väldigt trevligt.

Ni som har vägarna förbi Linkeboda bör helt klart kolla in de färgglada och humörhöjande ljusspelen längs Stångån.
Men klä er varmt och ta med en varm kopp kaffe i handen.

Fokuserad Adams på topphumör!

Vilket humör Ryan Adams har för dagen är säkert något varje konsertbesökare funderar över inför varje Adamsgig världen över.

I Sankt Johannes kyrka i Malmö på lördagen var artistens dagsform länge svårtolkad. Innan han öppnade med fina klassikern "Oh my sweet Carolina" mumlade han något i stil med: "Hi, I'm gonna play some songs".
Men mellan de sex sju första låtarna sa han inte ett enda hörbart ord. Inte ens ett tack för applåderna. "Fokuserad" är det ord jag kommer att tänka på. Och det stämde nog.
Men han var mer än så. Han visade sig så småningom vara på topphumör.

Först när en manlig besökare tydligt trotsar fotoförbudet så att blixten lyser upp lokalen tar han till orda ordentligt. Och just då riskerar helvetet att braka löst i detta Guds hus.

Ryan Adams första ord blir med en irriterad ton: "Did you get it? Did you get your photograph?"
Sen nästa låt. Då var vi nog många som väntade på vilken scen den lille mannen på scenen skulle ställa till med i kväll.
Men i stället var det just detta - efter en ursäkt till "kamerakillen" och en motivering till fotoförbudet - som förvandlade den till synes svårmodige artisten till rena stå upp-komikern.
Isen var bruten på bästa tänkbara sätt. Och efter det bjöd Ryan Adams på många skratt, inte minst med alla improviserade låtar om den udda konsertlokalen, publiken och kamerakillen.

Att konserten ägde rum i Guds hus gav oss inte bara träsmak och fantastisk akustik, det gav så klart även upphov till ett och annat skämt, inte minst när huvudpersonen halvvägs in i kvällen tar av sig sin skinnjacka och blottar ett black metal-bandtryck på sina urtvättade svarta tischa.

Men varför fotoförbud förresten? Är inte det bara larviga rockstjärnefasoner, undrar ni?

Nej, Adams ville bjuda på en magisk kväll där vi låter bli våra mobiler och kameror för en stund.
Det ville ju vi också, ha en magisk kväll alltså. Som Ryan sa till killen med mobilen: "Den här kvällen HAR hänt oavsett om du har bilder på den eller inte."
Jag lät mobilen ligga orörd i fickan.

Och en magisk kväll blev det.


Ljuspunkter:
"Ashes & fire"
"If I am a stranger"
"Sylvia Plath"
"Chains of love"
"My winding wheel"

Besvikelse:
Att jag varje gång han satte sig vid pianot hoppades få höra "I love you but I don't know what to say". Men det fick jag aldrig.



Detta var alltså del 2 av 3 av crazybananaskonsertnovember.
Nästa stopp: My Morning Jacket på Münchenbryggeriet i Stockholm på lördag.