Min positiva 84-åriga mormor!

I oktober bröt hon lårbenshalsen när hon skulle sträcka sig efter telefonen i hallen i villan. Benet krossades som glassplitter.
Olyckan inträffade mitt i uppstarten och förberedelserna av en omtumlande, uppslitande och inte helt frivillig flytt från det älskade men allt mer svårskötta huset till en mer anpassad markplanslägenhet.

Efter benbrottet fick mormor flytta in på ett korttidsboende. Hon har ont, har svårt att röra sig, är ständigt torr i munnen och har därför svårt att prata, känner sig lite ensam. Hon har ständiga problem med leder och är därför begränsad med sina händer. Och hon är orolig inför den kommande flytten.
Hennes anhöriga har inte alltid tid att hälsa på.
Hon saknar morfar när han inte är där.

Och utanför fönstret är det grått och trist.

Min mormor har egentligen många anledningar att vara bitter och gnällig över tillvaron.
Men ändå.
Humöret är alltid på topp.

Personalen på korttidsboendet beskriver hon som "fantastiskt fina människor". De är hjälpsamma, trevliga och söta.
Likaså de andra "tanterna" som bor där.
Hon ler och skrattar hela tiden. Vilken annan 84-åring skulle gjort det efter att ha brutit lårbenshalsen med sämsta tänkbara tajming?

Och det älskar jag henne för.