Ironiska generationen

Tillfälligt avbrott!

2012-01-24T21:53:00.002+01:00

Som ni ser har jag inte uppdaterat den här bloggen sen den 30 december.
Jag skrev förra årets mest ambitiösa inlägg.

Sen ingenting.

Har varit inne i en svacka länge nu. Så nu tar jag helt enkelt en officiell bloggpaus, lägger eländet i dvala och återkommer när lusten och inspirationen återvänder.

Tills dess finns jag varje dag på Twitter (twitter.com/d_cannervik).
HÄR alltså.

Här är de - årets 50 bästa låtar!

2011-12-30T23:40:00.003+01:00

Musikåret 2011, ja. Hur ska det kunna sammanfattas på ett annat sätt än en lista?

Jag vet inte hur mycket det är nyhetens behag som spelar in här, men är det inte så att varje år alltid överträffar sin föregångare?
Hur många gånger tänker vi inte att "nä, bättre än så här kan det väl ändå inte bli?” Eller ”nästa år måste bli ett mellanår".

Och så blir det ännu bättre.
Jag hade svårt att begränsa. 40 skulle det bli, men jag trodde att det skulle bli svårt att uppnå.
Det blev 50.

Om jag ska nämna i första hand EN sak som präglat mitt 2011 så måste det vara att jag till slut och på riktigt upptäckte Kentuckyrockarna My Morning Jacket. Inget annat band, ingen annan artist har fått så många spelminuter hos mig det här året.
Jag har en specifik person att tacka för det, Aftonbladets Markus Larsson som i våras twittrade och bloggade flitigt om bandets släpp av fenomenala "Circuital".
Tack, Markus.

Den som får andraplatsen för antal spelminuter under året är Ryan Adams, som jag på sätt och vis återupptäckte efter flera års tystnad. En fantastisk återupptäckt. Och så lägligt den kom också. Några månader efter att jag plötsligt dök ner i Adams digra låtkatalog släppte han sin bästa platta på flera år, "Ashes and fire". En lågmäld solocomeback som under hösten gick rakt in i själen, särskilt det avslutande spåret "I love you but I don't know what to say", något av det vackraste jag någonsin hört komma ur ett par högtalare. Sårbarheten och nakenheten i "I love you but I don't know what to say" är svårslagen.
Att den toppar min lista över årets bästa låtar är lika självklart som att nordkoreaner gråter i dessa dagar.

Och till alla listfascister som ser den här sammanställningen och som reagerar på att några artister/band förekommer mer än en gång, jag vet att det är ett regelbrott. Och jag håller med, det ser inte särskilt snyggt ut. Men allt annat hade varit oärligt.
På vilken blandlista som helst hade jag kunnat instämma, men i det här fallet fick den regeln helt enkelt undantas.

Så.

Här är den. Listan över årets bästa låtar (Spotify-länk finns längst ner).
Enligt mig och ingen annan.

1. Ryan Adams - I love you but I don’t know what to say
2. My Morning Jacket - Wonderful (the way I feel)
3. Fleet Foxes - Grown ocean
4. Florence + the Machine - Shake it out
5. Bon Iver - Beth/rest
6. M83 - Wait
7. Jonathan Johansson - Centrum
8. Duvchi - Turtleduvs
9. Iron & Wine - Tree by the river
10. De Montevert - Skyll på mig
11. Fleet Foxes - Helplessness blues
12. Deportees - The doctor in me
13. Lana Del Rey - Video games
14. Adele - Someone like you
15. Little Dragon - Ritual union
16. Thurston Moore - Benediction
17. The Pains of Being Pure at Heart - Even in dreams
18. WU LYF - Dirt
19. We Are The Storm - Shoreline
20. Dum Dum Girls - Bedroom eyes
21. M83 - Reunion
22. PJ Harvey - On battleship hill
23. Feist - The bad in each other
24. Serenades - Birds
25. MRTN feat. Lovisa Negga - Slow
26. The View - Grace
27. Acid House Kings feat. Dan Treacy - Heaven knows I miss him know
28. Lykke Li - I follow rivers
29. Den Svenska Björnstammen - Vart jag mig i världen vänder
30. Rebecca & Fiona - Jane Doe
31. Deportees - Islands & shores
32. Those Dancing Days - Can’t find entrance
33. Anna Järvinen - Mer än väl
34. Gypsy & The Cat - Jona Vark
35. Veronica Maggio - Satan i gatan
36. Masquer - Happiness
37. The War On Drugs - Baby missiles
38. Girls - Lawrence
39. Kurt Vile - Jesus forever
40. Submarines - Birds
41. Niki & The Dove - The Drummer
42. Icona Pop - Nights like this
43. Dante - Next to you
44. Mogwai - Mexican grand prix
45. Jennie Abrahamsson - Wolf hour
46. Patrick Wolf - The city
47. Friska Viljor - Passionseeker
48. The Good Natured - Wolves
49. Bob Hund - Harduingetmankandansatill?
50. First Aid Kit - The lion’s roar

HÄR finns listan i ljudformat (Dum Dum Girls - ”Bedroom eyes” saknas dock).

Gott nytt år på er!

OBS! OBS! OBS! Årsbästalista på gång!

2011-12-29T03:30:00.001+01:00

Jag vet att den här bloggen är i sömnigaste laget just nu. Ber för femtioelfte gången om ursäkt för det.
Men lugn, jag har något stort på gång. Just i detta nu sysselsätter jag mig nämligen med att lista årets bästa låtar.

Innan året är slut, innan klockan slår midnatt på lördag, kommer listan att finnas precis här.

Gullunge!

2011-12-18T21:59:00.002+01:00

Jag har lyst med min frånvaro här den senaste veckan. En orsak till det är väl att jag har levt och andats Musikhjälpen. Dygnet runt de senaste dagarna.
Musikhjälpen är faktiskt en happening viktigare än självaste julafton.

Och för er som missade de sista timmarna innan Jason, Gina och Kodjo fick kliva ur buren vill jag härmed bjuda er på ett av de helt klart gulligaste ögonblicken från veckan.

Min positiva 84-åriga mormor!

2011-11-30T15:34:00.003+01:00

I oktober bröt hon lårbenshalsen när hon skulle sträcka sig efter telefonen i hallen i villan. Benet krossades som glassplitter.
Olyckan inträffade mitt i uppstarten och förberedelserna av en omtumlande, uppslitande och inte helt frivillig flytt från det älskade men allt mer svårskötta huset till en mer anpassad markplanslägenhet.

Efter benbrottet fick mormor flytta in på ett korttidsboende. Hon har ont, har svårt att röra sig, är ständigt torr i munnen och har därför svårt att prata, känner sig lite ensam. Hon har ständiga problem med leder och är därför begränsad med sina händer. Och hon är orolig inför den kommande flytten.
Hennes anhöriga har inte alltid tid att hälsa på.
Hon saknar morfar när han inte är där.

Och utanför fönstret är det grått och trist.

Min mormor har egentligen många anledningar att vara bitter och gnällig över tillvaron.
Men ändå.
Humöret är alltid på topp.

Personalen på korttidsboendet beskriver hon som "fantastiskt fina människor". De är hjälpsamma, trevliga och söta.
Likaså de andra "tanterna" som bor där.
Hon ler och skrattar hela tiden. Vilken annan 84-åring skulle gjort det efter att ha brutit lårbenshalsen med sämsta tänkbara tajming?

Och det älskar jag henne för.

Vem är vitt skräp egentligen?

2011-11-25T12:33:00.001+01:00

(Krönika i fredagens Extra Östergötland)

White trash – det vita skräpet. Du har säkert sagt orden själv. Eller kanske omnämnts med uttrycket – utan att du själv hört det förstås.
Om du inte redan kände till det så är white trash sen några år tillbaka den svenska medelklassens favoritsamlingsord för människor som lever i den undre delen av samhällshierarkin, kanske med en kombo av få högskolepoäng, pengabrist, arbetslöshet, dålig smak (vad nu det är egentligen), bristande moral och förmodligen med ett överintag av alkohol och/eller nikotin.

Häromkvällen såg jag senaste avsnittet av det eminenta SVT-kulturprogrammet Kobra. Denna vecka togs just white trash-begreppet upp, dels hur uttrycket föddes på den nordamerikanska kontinenten under slaveriets 1800-tal.
Dels om hur vi här i Sverige år 2011 slänger oss med uttrycket utan tillstymmelse till reflektion.
Men vad betyder det på svenska egentligen?
I Kobra vänds begreppet ut och in.
Och jag skäms.

Jag är själv inte fri från skuld, utan har många gånger slängt ur mig ett väl passande ”white trash” i olika sammanhang. Bland annat under samtal om exempelvis Ullared, dansband, fleecetröjor, diverse lågkvalitativa tv-program eller andra kulturella företeelser som inte får plats i finrummen.
Det har dock funnits ett smygande obehag inom mig varje gång jag själv eller någon annan använt uttrycket.
Ungefär som när vi någon gång på 90-talet började inse att ”negerboll” kanske inte är ett okej namn på ett bakverk.
Men har jag någonsin på allvar rannsakat mig själv om white trash-begreppet? Nope.

För faktum är att det är en nedvärderande benämning på en stor del av det svenska folket. White trash-uttrycket bottnar i ett vi mot dem-tänkande. Du står högre än någon annan. Ett klassförakt helt enkelt, för att tala i vänsterpolitiska termer. Och i förlängningen faktiskt även rasistiskt.
För vilka ingår i trash-kategorin om du plockar bort prefixet white?
Jag lovar att aldrig mer ta orden i min mun, förutom i diskussioner om begreppets innebörd.
Och såna lär det nog bli ett gäng framöver.

Sista spelningen!

2011-11-22T14:38:00.002+01:00

Några dagar sent kanske. Men några rader borde jag väl ändå skriva om lördagens My Morning Jacket-spelning på Münchenbryggeriet.

Någon recension av denna både rosade och rosade tillställning med ett av världens bästa rockband tänker jag dock inte ge mig på, dels för att det har gått flera dagar nu så det känns helt enkelt gammalt, dels för att jag ändå inte kan beskriva det bättre än Pierre Hellqvist på Sonic Magazine. Läs HÄR.

Jag håller nog med om vartenda ord.
Har inget att tillägga.

Och därmed är alltså crazybananaskonsertnovember över.
Over and out!

Nej, alla har INTE fått mat!

2011-11-17T22:11:00.001+01:00

(Krönika i fredagens Extra Östergötland)

När läste du om katastrofen på Afrikas horn senast? Det var nog ett tag sen va? Är allt kanske bra nu? Har alla fått mat och slutat svälta utan att vi hört något om det?
Nä, knappast. Svenska medier har nog helt enkelt bara omprioriterat och omvärderat nyhetsbevakningen.

I augusti gjorde P3-programmet Brunchrapporten, med hjälp av Röda korset, en uträkning av hur mycket mat som då skulle krävas för att få stopp på den mest akuta krisen, helt enkelt för att konkretisera katastrofen. För vidden av problemet är svår att förstå.

Så här ligger det till. Minimiintaget för en människa är, enligt Röda korset, 2 100 kalorier per dag. För att fylla det behovet för alla miljontals drabbade kan världens största lastcontainers komma till användning. De största som finns att tillgå skulle vardera rymma ungefär 30 ton majsgröt. Och för att råda bot på den mest akuta krisen skulle 190 såna supercontainers få skeppas fram till de behövande – varje dag i tre månader.
Häpnadsväckande. Jag vet. Men detta har väl kanske gjorts vid det här laget, tänker ni.

Nja, mycket har faktiskt gjorts. Enligt Unicef har tusentals ton med livsviktiga förnödenheter kommit på plats och några miljoner barn har vaccinerats och fått tillgång till rent vatten.
Men det är långt ifrån tillräckligt. För bara några veckor sen meddelande även Unicef att 13 miljoner människor fortfarande är i akut behov av hjälp. Undernäringen är fortfarande ett överhängande hot. Över 320 000 barn riskerar att dö. Men det verkar helt ha glömts bort nu.

En massa andra nyheter kom i vägen. En partiledare anklagades för bidragsfusk, en nordafrikansk diktator störtades och teknikinnovationernas egen Messias gick och dog.
En ny hajpad telefon släpptes.
En matkasse blev årets julklapp.

Jag vet mycket väl att det är så vi medier och mediekonsumenter fungerar i vårt symbiotiska förhållande. Intresset för en enda nyhet håller inte i sig särskilt länge.
Men jag kan ändå inte låta bli att skämmas lite.

Årets ljusorgie!

2011-11-16T21:32:00.002+01:00

Förlåt om rubriken låter spydig och ironisk. Det vore en helt felaktig tolkning.

Linköpings kommun går alltid bananas på ljusinstallationer så här års. Och det är faktiskt väldigt trevligt.

Ni som har vägarna förbi Linkeboda bör helt klart kolla in de färgglada och humörhöjande ljusspelen längs Stångån.
Men klä er varmt och ta med en varm kopp kaffe i handen.

Fokuserad Adams på topphumör!

2011-11-13T18:19:00.001+01:00

Vilket humör Ryan Adams har för dagen är säkert något varje konsertbesökare funderar över inför varje Adamsgig världen över.

I Sankt Johannes kyrka i Malmö på lördagen var artistens dagsform länge svårtolkad. Innan han öppnade med fina klassikern "Oh my sweet Carolina" mumlade han något i stil med: "Hi, I'm gonna play some songs".
Men mellan de sex sju första låtarna sa han inte ett enda hörbart ord. Inte ens ett tack för applåderna. "Fokuserad" är det ord jag kommer att tänka på. Och det stämde nog.
Men han var mer än så. Han visade sig så småningom vara på topphumör.

Först när en manlig besökare tydligt trotsar fotoförbudet så att blixten lyser upp lokalen tar han till orda ordentligt. Och just då riskerar helvetet att braka löst i detta Guds hus.

Ryan Adams första ord blir med en irriterad ton: "Did you get it? Did you get your photograph?"
Sen nästa låt. Då var vi nog många som väntade på vilken scen den lille mannen på scenen skulle ställa till med i kväll.
Men i stället var det just detta - efter en ursäkt till "kamerakillen" och en motivering till fotoförbudet - som förvandlade den till synes svårmodige artisten till rena stå upp-komikern.
Isen var bruten på bästa tänkbara sätt. Och efter det bjöd Ryan Adams på många skratt, inte minst med alla improviserade låtar om den udda konsertlokalen, publiken och kamerakillen.

Att konserten ägde rum i Guds hus gav oss inte bara träsmak och fantastisk akustik, det gav så klart även upphov till ett och annat skämt, inte minst när huvudpersonen halvvägs in i kvällen tar av sig sin skinnjacka och blottar ett black metal-bandtryck på sina urtvättade svarta tischa.

Men varför fotoförbud förresten? Är inte det bara larviga rockstjärnefasoner, undrar ni?

Nej, Adams ville bjuda på en magisk kväll där vi låter bli våra mobiler och kameror för en stund.
Det ville ju vi också, ha en magisk kväll alltså. Som Ryan sa till killen med mobilen: "Den här kvällen HAR hänt oavsett om du har bilder på den eller inte."
Jag lät mobilen ligga orörd i fickan.

Och en magisk kväll blev det.

Ljuspunkter:
"Ashes & fire"
"If I am a stranger"
"Sylvia Plath"
"Chains of love"
"My winding wheel"

Besvikelse:
Att jag varje gång han satte sig vid pianot hoppades få höra "I love you but I don't know what to say". Men det fick jag aldrig.

Detta var alltså del 2 av 3 av crazybananaskonsertnovember.
Nästa stopp: My Morning Jacket på Münchenbryggeriet i Stockholm på lördag.

Fin kväll på Annexet!

2011-11-10T22:01:00.003+01:00

Jo, det har gått ett par dagar nu, men vi var ju på Fleet Foxes på Annexet i tisdags.
Del 1 av 3 i crazybananaskonsertnovember.
Och hur var det då?

Självklart var det helt lysande. Som man kan vänta av skäggen från Amerikas norra västkust blev det en orgie i stämsång, och det är precis då som Fleet Foxes är som bäst. Magin infann sig många gånger, även om det inte nådde riktigt de höjder jag hade hoppats på.
Men det var främst när musiken skalades av och Robin Pecknolds mäktiga röst enbart backades upp av sin egen gitarr och någon annans stämma.

Bandet blandade lika delar nytt och gammalt och varvade låtarna med ett minst sagt blygsamt och sparsmakat mellansnack som oftast stannade vid ett "thank you very much".

Bästa ögonblicken:
"The shrine/an argument"
"Montezuma"
"Mykonos"

Saknades:
"Tiger mountain peasant song"

Uppvärmaren, amerikanska altcountrysångerskan Alela Diane, var för övrigt även överraskande bra.

Nästa stopp: Ryan Adams i Malmö.

Nu börjar crazy bananas november!

2011-11-07T14:25:00.001+01:00

Jag skrev här för en tid sen att denna månad skulle bli CRAZY BANANAS NOVEMBER! Och så blev det ju.
November 2011 den sjukaste konsertmånaden jag varit med om.

I morgon, tisdagen den 8 november, börjar kalaset med:

På lördag fortsätter det med:

För att sen avslutas nästa lördag med:

Fleet Foxes på Annexet, Ryan Adams i Sankts Johannes kyrka och My Morning Jacket på Münchenbryggeriet.
Allt inom tolv dagar.

Herre min Gud!

Efter Skavlan: Florence!

2011-11-05T23:22:00.002+01:00

Efter fredagens Skavlan känns det naturligt att tipsa om skivaktuella Florence + the Machines "Shake it out", som levererades med nåt slags magiskt skimmer i programmet.

Och det är nåt särskilt med framträdandena hos just Skavlan (ni minns väl Foo Fighters, Dollykollot, Kent eller inte minst förra veckans med PJ Harvey). De blir alltid så vansinnigt bra.

Tyvärr fanns inte Skavlan-Florence på tuben än, så en traditionell musikvideo får det bli i stället.
Men det är inte så illa det häller.
Vilken sjuk pipa den kvinnan har!

Skavlan går i stället att se HÄR.

Nästa vecka är Ryan Adams och Melissa Horn gäster. Vem som ska greppa micken har jag ingen aning om.
Men jag hoppas så klart på den förstnämnda.

Succéshopping i Tranås!

2011-10-28T20:59:00.008+02:00

Nej, det här är ingen modeblogg.

Det var bara dags för ett glädjerop som råkar handla om kläder. Ni som känner mig vet förmodligen redan att jag är en notorisk Cheap Monday-kund sen många år (övriga kan läsa det HÄR gamla inlägget).

Så när Cheap Monday bjuder in till en fem dagar lång utförsäljning och utlovar vansinnigt låga priser, sju mil hemifrån, är det nästan för bra för att vara sant.
Då rinner saliven ymnigt ur munnen.

Blotta tanken på att åka till Tranås ENBART för att köpa kläder är ju en aning bisarr. Om man inte gillar päls, för päls ska Tranås tydligen vara grymma på.

Men det var så klart värt det. För egen del blev det ett par jeans, en skjorta, två sweatshirts och en stickad tröja.
För ynka 470 spänn.
Helt sjukt bra faktiskt!

Jag tar det som en komplimang!

2011-10-28T11:22:00.001+02:00

Häromdagen fick jag en ny följare på Twitter. En ung kvinna som uppenbarligen är sverigedemokrat. För mig finns det inget konstigt i det. På Twitter följer vi ju varandra oavsett politisk hemvist. Vem vet var de intressanta nyheterna dyker upp nästa gång?

Det märkliga uppstår när jag tittar på vilka andra personer som finns i hennes following-lista.

Förutom en hel drös med hackersajter, två piratpartister och Mark Levengood (?) kan hennes following-lista delas in i två kategorier: Sverigedemokrater och journalister.

Bland SD-representanterna finns höjdare som Åkesson, Söder, Ekeroth, Jomshof och Almqvist.

Men jag är ju inte sverigedemokrat, jag faller snarare in under kategorin “journalister”. Där finns bland andra Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens dito Thomas Mattsson, Leo Lagercrantz och Sakine Madon på debattsajten Newsmill, Expressens politiske reporter Niklas Svensson, Expos chefredaktör Daniel Poohl.

Och så jag.
Lilla jag.

En sketen och obetydlig reporter/redigerare på en lokaltidning i Linköping. Nog för att jag har skrivit ett gäng artiklar och krönikor om Sverigedemokraterna de senaste åtta åren.
Men ändå.

Jaja, jag får väl ta det som en komplimang att hamna i sällskapet.

Dagens tips!

2011-10-25T20:49:00.004+02:00

M83 - Wait.

Fint, sorgligt, vackert, episkt och ljuvligt av franska M83.

"Känslan av att triumfera inuti en dröm strax innan uppvaknandet", som TT Spektras recensent
Aron Lahti nyligen beskrev M83:s musik.

Vidrig islamofobi i kommentarsfälten!

2011-10-20T22:07:00.003+02:00

IFK Norrköpings arena Nya parken kan få en moské som granne inom ett par år. Och det är tydligen skitläskigt.
För när Norrköpings Tidningar slängde ut nyheten på Facebook under torsdagsmorgonen vällde kommentarerna in.
Och de får mig att må illa.

Jag är själv ateist och ogillar mycket av det som religioner står för. Men nu finns religioner – många olika till och med – och de är en stor del av miljarder människors liv. Då är det bara för oss att finna oss i det.
Just face it, liksom.

Att muslimer i Norrköping vill ha en moské att gå till är inte ett dugg konstigare än att kristna vill ha en kyrka att gå till, oavsett vilket land de bor i.

När jag läser kommentarerna till NT:s Fejan-inlägg blir jag både illamående och ledsen över de spydiga och intoleranta trollfasoner som pågår där. Värsta Breivik-tongångarna!
Någon raljerar om att IFK:s damlag måste spela i burka, i och med att moskén föreslås ligga intill Nya parken. Flera blir irriterade över att fotboll och religion skulle komma att ”kopplas ihop”.
Någon vill inte ha en moské som granne.

En kille hotade indirekt med att bränna ner moskén, men det inlägget togs lyckligtvis bort.

Vad är det egentligen med moskéer som skrämmer er så otroligt mycket? Jag fattar inte. Ni skrämmer mig. Snälla, kan någon berätta.
Herregud, det är bara en religiös byggnad vi snackar om!

Är detta ett spår av de 14.492 östgötska röster som gick till på Sverigedemokraterna i senaste valet?

Förresten, att öppna kommentarer via Facebook-profiler skulle råda bot på näthatet verkar ju inte direkt stämma.

Det här med sammanträffanden alltså. Det gillar jag.

2011-10-19T23:29:00.001+02:00

Märkliga sammanträffanden och slumpar med minsta möjliga sannolikhet har alltid varit något som fascinerat mig. Jag jagar dem inte, men de uppstår titt som tätt och jag fascineras varje gång.
Ju mindre sannolikhet desto bättre så klart.

Här kommer ett ganska kul sammanträffande (kanske inte helt osannolikt, men kul ändå):

Den 19 november spelar Kentuckyskäggrockarna My Morning Jacket på Münchenbryggeriet i Stockholm. Ett eftertraktat band som spelar i en relativt liten lokal som inte tar in allt för många besökare.

Dessutom tog biljetterna till spelningen slut på några minuter.

Sannolikheten att man känner någon annan som ska på samma spelning är med andra ord inte så stor.

Sannolikheten att grannen vägg i vägg ska på samma spelning är förstås minimal.

Men så är det.
Coolt, tycker jag.

Och där stendog cd-skivan!

2011-10-18T22:08:00.002+02:00

(Nöjeskrönika i onsdagens Extra Östergötland)

För några år sen pratades det helt paniskt om att nedladdning och Spotify skulle ta död på skivindustrin. The Pirate Bay var som en härjande pest. Med Spotify mjuknade debatten dock en aning. Då började användarna åtminstone betala för sig.
Att nämnda ny teknik skulle vara dödsstöten är en sanning med modifikation. För nedladdningssajter och Spotify har inte helt på egen hand helt kvävt människors lust och begär att köpa sin musik i plastformat.
Men det banade så klart vägen.

Spiken i kistan var dock något annat – smarta mobiler. Jag har fattat det på allvar nu. Förra veckan dog nämligen cd-skivan i min värld.
För ett år sen köpte jag fortfarande minst ett par skivor i månaden. Faktiskt ganska mycket tack vare Spotify, som då (åtminstone för mig) fortfarande fungerade som en källa till tips om ny och bra musik.
Om jag hörde en bra låt på Spotify ville jag äga den fysiska cd-skivan också.

Men i våras förändrades allt. I mars köpte jag nämligen en iphone. En av de första apparna jag laddade ner var självklart Spotify. Till mobilen har jag dessutom flera tillbehör som gör det möjligt att lyssna på vilken musik jag vill – även i köket och i bilen.
DÄR dog den fysiska skivan.

I våras köpte jag Fleet Foxes senaste platta, som kan ha blivit den sista någonsin. För jag fattade knappt varför jag köpte den, trots att det var ett efterlängtat skivsläpp.
Det ultimata testet kom förra veckan. Ryan Adams släppte då sin ”Ashes & fire” – ett annat mycket efterlängtat skivsläpp. Och precis som Fleet Foxes, My Morning Jacket och Bon Iver, en het kandidat till titeln ”årets platta”.

Men – trots att jag är svag för, och kan sakna den där plastbiten, med konvolut, texter, bilder, helheten – att verkligen köpa ”Ashes & fire” har jag inte haft en tanke på.
Det vore helt onödigt. Jag skulle förmodligen inte ens lyssna på den.

Fotnot: Jag betalar varje månad min Spotify premium-avgift med glädje.

Förnimmelsen av Tranströmer!

2011-10-06T17:17:00.004+02:00

Jag är verkligen ingen poesikille. Läser aldrig poesi, kan i stort sett inget om poesi och ännu mindre kan jag något om poeter.

Däremot vet jag att Tomas Tranströmer har varit önskad och favorittippad Nobelpristagare i flera år (inte bara av Marcus Birro).
När jag kom till bokhandeln strax före klockan 13.00 i dag för att fånga in kommentarer om pristagaren lyssnade jag på P1 i hörlurarna i väntan på Peter Englunds tillkännagivande.

Sekunderna innan öppnade jag min Twitter-app i mobilen.
I tweetfältet skrev jag ”Thomas Tranströmer!” (förnamnet felstavat, jag vet).
Och i samma sekund som Englund ropade upp Tranströmers namn tryckte jag på send-knappen.

Ingen aning om hur detta gick till, men jag blev bara helt säker på att den här gången skulle det bli den svenske poeten.

Jag fick en smått poetisk känsla av denna förnimmelse.

Så om inte SR:s webbradioapp har flera sekunders fördröjning (vilket den förmodligen har) BÖR jag därmed ha varit en av de första att twittra om att Tranströmer får Nobelpriset.

Både dum och smart på 20 minuter!

2011-10-04T18:21:00.002+02:00

Jag älskar quiz och frågesporter i alla dess former. Så att lämna smartmobilen på rummet, sätta sig i ett annat och sen kasta sig över årets nutidsorienteringstest lät ju skitkul.
Men det faktum att resultatet sen skulle omnämnas i en kort krönika i morgondagens tidning ledde också till en viss prestationsångest.
Som vuxen journalist bör jag per definition ha en viss nutidskoll, vilket ställer krav.

Men det börjar bra. För ena stunden tänker jag att provmakarna rent av fördummar högstadieungdomarna.
Herregud, tänker jag! Klart att de vet vad Måns Zelmerlöw heter.
Eller i vilket land terroristen Breivik utförde sina vansinnesdåd.
Men i nästa stund är det jag som känner mig dum. Jag kommer inte på vad det nya afrikanska landet Sydsudan heter.
Inte heller kommer jag på att sjukdomen som orsakar sömnattacker heter narkolepsi. Då tycker jag nästan lite synd om ungdomarna.

Men växlingen mellan att anklaga provmakarna för fördumning och att småsvettas över att svaret inte ens finns på min tunga tyder väl bara på en bra bredd, antar jag.

Och resultatet? 26 av 30 på de ordinarie frågorna och 2 av 5 på utslagsfrågorna.
Jag får nog vara nöjd med det.

Rätten att få skämslyssna på musik

2011-10-03T09:49:00.002+02:00

(Krönika i måndagens Extra Östergötland)

Står du verkligen för all musik du lyssnar på? Nä, tänkte väl det.
Med den senaste integreringen mellan Facebook och Spotify delar du med dig av allt ditt musiklyssnande till dina vänner. De kan se exakt vilka låtar du lyssnat på de senaste timmarna. Total transparens.

Men vad händer då med skämslåtarna? Låtarna du vill lyssna på, men som du inte riktigt vill skylta med.
Själv står jag för allt jag lyssnar på. Eller...?
Jag trodde det i alla fall.

De senaste veckorna har både Rihanna, Kanye West och Jay Z funnits med i mitt dagliga Spotify-lyssnande, även om de två artisterna är långt ifrån representativa för min egentliga musiksmak, som är helt präglad av indie- och singer/songwriter-pop. Men jag tycker att ”Man down” och ”Otis” är genuint bra låtar.

Lady Gaga har dessutom varit en guilty pleasure-artist för mig ända sen jag första gången hörde ”Just dance” 2008. Jag gillar henne på något sätt.
Fast ändå inte.
Och förra helgen Spotify-köade en vän Spice Girls 16 år gamla genombrottshit ”Wannabe” på skoj när vi hade fest för sambon. Kändes helt okej. Just då.

Men vill jag att mina vänner på Facebook ska se att det är just de här låtarna jag lyssnar på i dag? Nja, helst inte, är mitt helt genomärliga svar.
Efter bara några dagar insåg jag nämligen att det här började påverka mina lyssningsval på Spotify. Om jag inte orkade koppla bort Facebook-funktionen tillfälligt valde jag i stället låtar och skivor jag kunde stå för.
Jag vet. Det är förjävligt egentligen.

Men ett lugnande besked har redan kommit från Spotify. Företagets kreativa avdelning har givetvis kliat sina hjässor angående det här dilemmat. Så häromdagen lanserade Spotify ett skämsfilter som håller din musik hemlig för andra. Filtret går under namnet ”private listening” – med syftet att dölja dina ”guilty pleasures”.
Tack Spotify.
Fy för total musiklyssnandetransparens.

Fint och tralligt med Dum Dum Girls!

2011-09-29T22:12:00.000+02:00

Crazy konsertmånad!

2011-09-27T23:03:00.002+02:00

När skivförsäljning typ inte existerar längre måste artister ge sig ut på vägarna i stället för att tjäna pengar på musiken.
Så har det ofta låtit de senaste åren.

Och i november 2011 blir det kanske tydligare än någonsin. Åtminstone för mig. För en person med min musiksmak är nämligen november 2011 den sjukaste konsertmånaden jag varit med om.

Än så länge har biljetter bara köpts till Fleet Foxes på Annexet den 8:e och till My Morning Jacket på Münchenbryggeriet den 19:e. Och för mig är det bisarrt redan där. Att det blir två Stockholmsspelningar med två av de amerikanska akter jag lyssnar allra mest på.

Under tisdagen släpptes även Sverigedatumen för Ryan Adams turné (wohoo!). Tre datum – samtliga i november. Den 8:e, 9:e och 12:e.

Funderar starkt på att slå till. I Malmö kanske.

Och så är det ju Bon Iver, den 4:e. Inga biljetter köpta där än, men jag är i alla fall med i en biljettutlottning och hoppas på det bästa :-)

Om det där med Bon Iver skulle falla väl ut, ja, då blir det verkligen CRAZY BANANAS NOVEMBER!

Vakuum efter P3 Populär?

2011-09-27T01:53:00.001+02:00

(Programledarna Hanna Fahl och Tara Moshizi)

Förra veckan beslutade P3:s ledning olyckligtvis att lägga ner ett av de allra bästa och viktiaste radioprogrammen inom ramen för public service - P3 Populär.

Programmet skrotas vid årsskiftet med behov av förnyelse som huvudsaklig anledning.
Men när även personalen säger sig vara helt chockad av beskedet och när Twitter under några måndagstimmar svämmade över (ja, lite i alla fall) av versaler och utropstecken i negativ bemärkelse undrar jag om förnyelsebehovet verkligen kan vara så viktigt att det måste slå ut ett program som går som på räls och som aldrig någonsin känts ofräscht.

Och som helt uppenbart gjort skäl för sitt namn.
Om det fanns en protestlista skulle jag skriva på den snabbare än någon hinner säga "flipp eller flopp".

För mig personligen har P3 Populär varit en viktig populärkulturell stöttepelare, guide, vägledare och törstsläckare, både med Hanna Fahl och Tara Moshizi vid spakarna.
Jag har fått ovärderliga tips och oväntade infallsvinklar för att kunna sålla i bruset av musik, film, tv, mode, litteratur, spel, snackisar och samhällsfenomen.

Jag hoppas nu att P3:s kanalledning använder sin erfarenhet väl vid utvecklingen av Populärs ersättare i etern.

Det kan bli ett svårfyllt tomrum.
Och hål i tablån vill ju varken vi eller ni ha.
Men det är klart, P3-folket kan ju det där med kreativa programidéer. Så det finns såklart ingen anledning till oro.
Men lite märkligt är det allt.

Den 6 januari sänds sista P3 Populär. Tills dess tänker jag (försöka att) inte missa ett avsnitt.

(Läs även mer HÄR och HÄR)

Tjuvlyssna på Ryan!

2011-09-26T12:13:00.002+02:00

Ännu återstår ett par veckor till släppet av Ryan Adams nya "Ashes & fire". Men redan nu går det att förhandslyssna på plattan.

Du hittar den HÄR!

Efter ett par genomlyssningar måste jag säga att det låter minst sagt lovande. Precis som första singeln "Lucky now" är även resten något av ett ljuspunkt i Adams redan glimrande historia. Det är mestadels finstämt och lågmält som i begynnelsen av hans solokarriär.
Fingertoppskänsla är ett ord som dyker upp i mitt huvud.

Och Aftonbladets Markus Larsson har helt klart rätt: Avslutande balladen "I love you but I don't know what to say" är OTÄCKT VACKER!

Grattis på födelsedagen, hjärtat!

2011-09-26T11:59:00.000+02:00

Har Ryan lyssnat på Florence? Eller The Clash?

2011-09-19T14:09:00.005+02:00

(Ryan Adams och Florence-sångaren Love Antell)

Höstens stora och mest efterlängtade skivsläpp blir garanterat Ryan Adams "Ashes & Fire" som släpps den 11 oktober.

Första singeln "Lucky now" finns nu att avlyssna på Spotify. Men några genomlyssningar får mig att undra om herr Adams melodiidéer börjar tryta.
Eller är det bara slumpen?

Redan vid första lyssningen tänkte jag: "Hm, det här påminner om något."
Vid den andra kunde jag inte släppa tanken på att det låter som något annat.
Vid en tredje lyssning var det solklart:
Florence Valentins "Pokerkväll i Vårby gård".
Lyssna själva! Det är samma melodi!

Ryan Adams – Lucky Now
Florence Valentin – Pokerkväll I Vårby Gård

Men inte kan väl Ryan Adams ha snott en melodi från svenska Florence Valentin?
Nä, såklart inte.

Florence Valentins "Pokerkväll i Vårby gård" påminner samtidigt väldigt mycket om The Clash – Bankrobber.

Och därmed gör ju Ryan Adams "Lucky now" det också.
Oj, så rörigt det blir.

Är det helt enkelt så att de oanvända ackordkombinationerna (melodierna) börjar ta slut?

Bluffmejl = humor (och lite allvar)

2011-09-16T15:24:00.004+02:00

Alltså, alla dessa bluffmejlare är bara för roliga. De försöker verkligen få sina meddelanden att se så trovärdiga ut som möjligt.
Men det verkar vara svårt.

I dag damp det här ner i jobbmejlens inkorg:

Rubrik: Oregelbunden aktivitet
Avsändare: Swedbank [accounts@swedbank.se]
Meddelande: Hej, vi uppt?ckte oregelbunden aktivitet p? ditt SEB konto.
Anv?nd l?nken nedan f?r att verifiera ditt konto omedelbart:
http://internetbank.swedbankse.com/idp/?portal
Mvh, Swedbank

Varför mejlar de i stället för att ringa? Onormal aktivitet har jag hört talas om, men varför får man inte ha oregelbunden aktivitet på sina konton? Hur kan man ha ett SEB-konto hos Swedbank? Varför finns inga å, ä eller ö i meddelandet? Varför är bankens adress i länken plötsligt swedbankse.com?

Många frågor som spräcker logiken där.
HÄR skriver Swedbank själva på sin hemsida om ovanstående bluffmejl.

Jag måste visserligen erkänna att ”Swedbanks” mejl är något mer trovärdigt än det här som dyker upp med jämna mellanrum:

Rubrik: Din e-postadress har vunnit 915 850 Euros
Avsändare: Loteria Nacional [user@onclinicani.am]
Meddelande: Du uppmanas att ?ppna bifogad pdf-fil, och kontakta din agent f?r dina prissumman.
Med v?nliga h?lsningar, Management

Här har någon misslyckats fatalt med direktöversättningen. Och det väcker så många frågor att jag inte orkar göra annat än att flina.

Men det finns såklart något allvarligt och oroväckande i allt det här. Summan i det sistnämnda mejlet motsvarar 8,7 miljoner svenska kronor enligt Swedbanks valutaräknare.
Givetvis kan det finnas en stark lockelse i det som kan förblinda vissa människor. Jag vet själv inte vad som händer om jag klickar på länkar och bifogade filer. Har inte riktigt vågat.

Däremot vet jag att det inte skulle leda till något bra.
Men det vet nog inte alla.

Julen 1991 - då jag sjöng med Winnerbäck!

2011-09-12T21:12:00.004+02:00

I dag försökte jag imponera på mina kollegor (tillika Lars Winnebäck-fans) med en – med facit i hand – ganska fascinerande liten anekdot, för mig själv i alla fall:
När jag och ett par klasskamrater spontansjöng några Guns n´ Roses-låtar med Winnebäck på gitarr.

Det var i december 1991. Jag gick i nian och klassen repade på en pjäs till julavslutningfesten. Jag vill minnas att det var i samband med genrepet i skolans aula som ögonblicket inträffade.
En tanig och rödhårig kille som hette Lasse och gick på grannskolan skulle också spela i aulan samma kväll. Han satt vid vårt genrep på scenkanten och plinkade på sin gitarr.
Han började spela på någon Guns-låt (”Don´t cry” tror jag) och som stort Guns-fan vid den här tiden hakade jag på ett par killar i klassen (Fredrik och Michel vill jag minnas). Jag tror att de kände Lasse sen tidigare.

Han spelade och vi andra sjöng. Allt var förmodligen över på några minuter och jag upplevde det nog inte som något särskilt då.

Men medan denne Lasse sakta men säkert har utvecklats till en av Sveriges största artister har den där obetydliga lilla stunden dykt upp i mitt huvud.

Lite kul ändå.
Med facit i hand.

Vad gjorde du för tio år sen?

2011-09-09T11:27:00.003+02:00

(Publicerad som krönika i fredagens Extra Östergötland)

På söndag har det gått exakt tio år sen några flygplan fällde tvillingtornen i New York och delar av försvarshögkvarteret Pentagon. Och förmodligen nästan Vita huset. En serie händelser som på en kort stund kom att förändra hela världen, och som påverkar oss än i dag.
Minns ni vad ni gjorde när ni fick höra vad som hänt?
Tänk efter. Jag minns.

Jag hade precis klivit av bussen och gått in på biblioteket i Linköping när sambon ringde. För att inte störa någon med mitt mobilprat smög jag in mellan två bokhyllor på avdelningen för svensk litteraturhistoria. Hon berättade vad som hade hänt. Två plan. Ett i varje torn. Jag minns att jag tänkte: ”Fan, nu har helvetet brakat löst”.

Exakt på dagen två år senare stod jag vid de rutiga gardinerna i köket i lägenheten i Hejdegården och tog via radion del av beskedet att vår utrikesminister Anna Lindh avlidit efter knivöverfallet dagen innan. Jag var ledig och tillbringade resten av dagen framför tv:n och såg Göran Persson gråta.

Likaså minns jag tydligt det sprakande polisradiomeddelandet om att en ”grov misshandel” ägt rum på Åsgatan i Linköping, vid åttatiden på morgonen, tisdagen den 19 oktober 2004. Att två personer attackerats av en man med kniv. Jakten på mördaren pågår för fullt och har precis intensifierats.
Lördagen den 29 februari 1986 var jag bara tio år gammal. Men jag minns hur tydligt som helst hur jag stod vid vårt runda köksbord och stirrade på porträttet av statsminister Olof Palme på morgontidningens förstasida.

När polismännen Olle Borén och Robert Karlström mördades efter ett bankrån i Kisa i maj 1999 satt jag på ett tak utanför Linköping och målade vindskivor med radion påslagen.

I framtiden kommer vi förmodligen att minnas exakt vad vi gjorde när Anders Behring Breivik utförde sina vansinnesdåd den 22 juli. Själv hade jag ett trevligt grillkalas med några vänner i högsommarvärmen på bakgården, medan mobilen tog emot nyhetsflash efter nyhetsflash.

Minns du vad du gjorde?

Hej Facebook!

2011-09-08T22:20:00.002+02:00

Och tack för senast! Du och jag har ju haft väldigt roligt tillsammans de senaste åren, men jag är rädd att vi inte kommer att ses lika ofta i fortsättningen.

Jag tycker faktiskt att du har blivit lite långsam och tråkig den senaste tiden. Dessutom har jag under de senaste månaderna umgåtts väldigt mycket med en annan vän som heter Twitter. Jag och Twitter kommer väldigt bra överens och vi har väldigt trevligt tillsammans.
Så Facebook, om vi ska fortsätta hänga och vara vänner får du nog skärpa till dig lite.

Ta hand om dig så länge!
Vi hörs!
Kram

Nya tag i sömnig mordutredning!

2011-09-05T22:19:00.004+02:00

Foto: Angelica Forsberg

I dag hade polisen presskonferens om det brutala dubbelmordet i Linköping i oktober 2004. När jag först fick reda på det drog jag efter andan. ”Mördaren är gripen”, var så klart min första tanke när kollegan sms:ade mig om pressträffen på förmiddagen.
Tänk om det skulle vara löst.

En lokaljournalistisk nerv ryckte till i hela min kropp och fick pulsen att öka takten.

Många andra tänkte nog samma sak, trots att polisen i förväg poängterade att så inte skulle vara fallet. Corren skickade i alla fall i väg ett femmannateam. Antagligen utifall att.

Riktigt så blev det inte. Däremot tar polisen nya krafttag för att något ska hända.

Polisen samarbetar just nu med Riksmordkommissionen och kommer att masstopsa en hel drös personer. Runt 1.500 personer uppges vara intressanta för utredningen. Många av dem kommer att DNA-testas – andra är bara viktiga för utredningen.

Utredarna är även måna om att få in tips och vill att allmänheten ska höra av sig på telefonnumren som syns på bilden ovan.

Blotta tanken på att fallet (förhoppningsvis) en dag kommer att nå en lösning ger mig små chills längs ryggraden efter alla artiklar jag skrivit om morden sen den där regniga och höstruskiga morgonen.
Än i dag pratar Linköpingsborna om morden med en nedtonad röst och en hand över munnen. Som lokaltidningsjournalist får jag då och då frågor av vänner och bekanta: ”Vad händer i den där utredningen egentligen?”.

Den man som mördade Anna-Lena Svenson och Mohammed Ammouri en morgon på Åsgatan i oktober 2004 (för övrigt samma dag som vår tidning gav ut första numret) har i dag gått lös i snart sju år. Om han lever.
Många är fortfarande övertygade om att mördaren kommer att gripas. Hans DNA finns hos SKL. En dag blir träff. Antingen kommer tipset med stort T. Eller så gör han bort sig och begår ett nytt brott.

Om det var möjligt skulle jag ge mycket för att få vara i samma rum som kriminalkommissarie Jan Staaf den dag beskedet från SKL kommer. Han har som många andra varit delaktig i utredningen sen dag ett.
Och trots att sju år har gått kan ju den dagen faktiskt komma precis när som helst. Han, offrens anhöriga, jag och många andra Linköpingsbor väntar på det.

För några år sen frågade jag Staafs kollega Benniet Henricson – förmodligen den polisutredare som kanske vet mest om fallet – hur han skulle känna när dubbelmördaren grips.
– Jag har aldrig vunnit en massa pengar, men jag antar att det skulle kännas som att vinna högsta lottovinsten, svarade han.

Jag tror det var en blygsam jämförelse.

Snart måste det vara slut!

2011-08-22T14:55:00.002+02:00

I natt fastnade jag framför nyhetsrapporteringen igen. Runt kl 23 fattade jag utifrån mitt Twitter-flöde att läget i Libyen hade trissats upp, att Gaddafi återigen hade fått det riktigt hett om öronen. Sen kunde jag verkligen inte gå och lägga mig. Fastklistrad vid Al Jazeera, Sky News och Twitter.
Ständig uppdatering av obekräftade och bekräftade rykten.

Just där och då kändes det som att vi skulle få se något historiskt. Att rebellerna tog sig in på Green square i Tripoli och närmade sig Gaddafis högkvarter var visserligen en historisk händelse i sig, men jag och många andra väntade såklart på mer – en av världens ondaste diktatorers fall. Sånt ska upplevas, för det är en härlig känsla.

Det kom inte.
Jag gick och la mig. Utan den härliga känslan.

Den 2 mars, i början av det libyska upproret, slängde jag ut några spekulationer – som jag efterlyst på Facebook – här på bloggen om vad som skulle hända med Gaddafi. Själv var jag då helt övertygad om att han skulle avsluta sitt liv som Hitler, alltså ta sitt eget liv i sin bunker när han till slut inser att slaget är förlorat.
Andra trodde på helt andra avslut.

Jag var så säker att jag till och med kaxigt skrev vilken dag detta diktatorsjälvmord skulle ske. Dagen efter, alltså den 3 mars. Då skulle han skjuta sig. Givetvis var det halvt på skämt. Men jag var samtidigt övertygad om att det strax var över.
Så blev det inte.
Nu har ett halvår gått.

Men i går kväll kom övertygelsen tillbaka. Åtminstone om att diktatorns sista dagar (som diktator) är räknade. Om han sen tar sitt liv, blir mördad eller gripen och satt i en segdagen rättsprocess där han kommer att sitta och hånskratta åt samtliga vittnesmål? Ja, det är jag inte lika övertygad om längre.

Jag kommer förmodligen att sitta klistrad vid Al Jazeera, Sky News och Twitter fler kvällar.
Men låt det inte gå ett halvår till.

Krönika om osmaklig rasism på marknad!

2011-08-22T08:20:00.005+02:00

Häromdagen gick jag på spaning bland försäljningsstånden på Augustifestens marknad i Norrköping. Anledningen: Att vi ville kolla om det finns några moraliskt tveksamma budskap bland årets marknads-t-shirts.

Texten här nedanför publicerades i dagens tidning i form av en krönika.

Osmaklig rasism bland knallarna

Inga rasistiska budskap ska finnas på Augustifestens marknad. Det lovade Norrköpings kommun i en notis i Extra häromdagen inför det stora sensommarkalaset. Alla tvivelaktiga budskap skulle kontrollanter hålla borta.
Vi kunde naturligtvis inte låta bli att med egna ögon kolla in utbudet på Gamla Rådstugugatan.
Årets t-shirts inom kategorin ”humoristiska slogans” var visserligen någorlunda förskonade från rasistiska, sexistiska och drogliberala budskap. Men det tog bara några minuter innan jag sprang på den här: ”Jag är inte rasist, bara lite mörkrädd”. Jag hittade den därefter hos ytterligare två försäljare.
Och kom nu inte och säg att budskapet inte är rasistiskt. Mörkrädd? Kom igen.

Uttrycket skulle kunna vara ett skämt i baren på en SD-kongress. Eller en klisterdekal på en bil i Vellinge. Men nu hittar vi det bland smycken, korvar, foppatofflor – och barnfamiljer.
När jag frågar en av de knallar som har denna tröja till försäljning rycker han bara på axlarna. Han har inte hört från någon besökare att tröjans tryck skulle vara stötande.
– Nej, folk garvar åt den.
Jag undrar om den säljer bra.
– Ja, annars skulle jag ju inte sälja den, svarar han.

Mia-Maria Thomsen, Norrköpingsbo och besökare på marknaden, råkar höra vårt samtal och kan inte låta bli att lägga sig i:
– Den är fruktansvärd obehaglig, säger hon.
Jag frågar om hon tror att även andra kan uppfatta den som stötande.
– Det hoppas jag, för den är verkligen inte okej, säger hon.
Festivalens projektledare, Johan Bergerfalk, ville i fredags eftermiddag inte kommentera enskilda tröjtryck. Då hade kontrollanterna nämligen ännu inte hunnit skickas ut bland knallarna. Han beklagade dock om några knallar hade hunnit packa upp varor som strider mot Augustifestens regler.
Om ovan nämnda tröjor fick hänga kvar hela helgen var i skrivande stund oklart.
Men åtminstone under Augustifestens första timmar fanns den där.
Rasism för en dryg hundralapp.

Tankar om skägg!

2011-08-15T16:44:00.003+02:00

(Bilderna är lånade ur Svenska Dagbladets reportage, utan tillåtelse men jag hoppas att det är okej ändå)

I början av sommaren skrev jag några rader om skägg (läs HÄR). Nu måste jag faktiskt återvända till ämnet igen. Jag hittade nämligen en otroligt fin och läsvärd artikel i Svenska Dagbladet häromdagen om skägget som symbol, intresse och livsstil (och den går att läsa HÄR).
Åtminstone är den läsvärd för oss som bär skägg.
Och kanske för alla som inte förstår sig på.

Jag hittade artikeln via en snubbe som på Twitter kallar sig Martin von Fuckface. Han heter egentligen Martin Ekelund, en 34-årig stockholmare med ett fantastiskt fint skägg.

Själv håller jag med de herrar som intervjuas i nämnda artikel, att mitt eget skägg har blivit en allt viktigare del av mig. Min identitet liksom. Jag skulle inte kalla mig fåfäng. Men ju längre skägget är desto mer arbete och omvårdnad kräver det. Jag hajar till när jag ser en annan kille med ett större helskägg. På samma sätt märker jag att andra skäggprydda herrar hajar till när de ser mig.
Det blir faktiskt som en gemenskap i det tysta.

I mitt förra skägginlägg nämnde jag att skägg är hett och trendigt i år, särskilt i höst tydligen. Jag vill betona att jag förvisso tycker att det är jättekul att skägget uppmärksammas lite extra av modeskapare, klädbutikskedjor och media. Men för min egen del är det faktiskt viktigare än så.
Jag har haft mer eller mindre helskägg i nio år nu och har inte släppt taget om det oavsett om det varit trendigt eller inte.

Jag vet att musik inte bör kategoriseras utifrån hår i ansiktet. Det är ju såklart lite larvigt egentligen. Men jag struntar i det. Har liksom inte kunnat låta bli de senaste åren. Så här bjuder jag på en väldigt skäggig och fin samling musik: Skäggigt och stämmigt

Som en nyoljad motor!

2011-08-11T16:55:00.003+02:00

Nu börjar jobbet närma sig allvaret på riktigt. Från och med måndag kommer tidningen ut i ställen igen och som vanligt är det en hel del förberedelser att göra och artiklar som ska skrivas och bunkras.

De senaste dagarna har det fortfarande varit semestertempo i kroppen. Allt görs i slow motion, inte ta på sig för mycket arbete. Komma lite för sent och gå lite för tidigt. Fortfarande dygnsrytm som en Docklandsdansare. Två dagars kickoff på konferensanläggning med god mat och dryck och flera timmars poolbad.

Men i dag blev det faktiskt två artiklar skrivna. De första sen början av juni. Tillbaka till vardagen. Kände mig i förväg som vanligt extremt tafatt och vilsen inför reporterslitet. Men både intervjuer och skrivande gick över förväntan, som en nyoljad och trimmad motor.

Jag borde kanske ha lärt mig vid det här laget – efter åtta år som yrkesverksam i branschen – att det är lite som att cykla. Det spelar liksom ingen roll om det blir ett uppehåll på några månader. Det är bara att ta vid där man slutade.

Den insikten känns alltid oerhört behaglig i magen om man skulle gå och bli arbetslös en dag.

Åter till vardagen!

2011-08-08T16:21:00.003+02:00

Nu när semestern är över är det kanske dags att skaka liv i den här bloggen igen. Jag lovar inget, har ännu inte riktigt hittat tillbaka till bloggmode.
Det går fortfarande lite trögt. Men det lossnar väl.

Faktum är att jag under semestern nog har blivit lite bekväm med att rapportera i det lite kortare formatet i stället – Twitterformatets tillåtna 140 tecken. Jag har nästan missbrukat Twitter under ledigheten, ett så fantastiskt enkelt sätt att uppdatera och uppdateras på.
Dygnen efter Norgeattentaten var Twitter exempelvis det i särklass nyhetskällan.
Helt oslagbart!

Semestern kan i övrigt snabbsammanfattas med:

Öland
Kantareller (har plockat nästan 15 kilo på några veckor)
Ketchupeffektväder (först kom ingen sol alls, sen kom allt på en gång)
Mad men (inne på tredje säsongen nu)
Skägg (lät det växa)
Spansk potatissallad och Lallerstedts beasås
Spelningar (Soundtrack of Our Lives, Markus Krunegård, Those Dancing Days, Veronica Maggio, Billie the Vision and the Dancers, Armand Mirpour, Sebastian Wijk och Me And My Army – samtliga gratis, samtliga i Norrköping)

Bra skit!

Frånvarorapport (semesterhälsning)

2011-07-20T00:02:00.004+02:00

Om du är en regelbunden besökare på den här bloggen ber jag om ursäkt. Orden på den här sidan är just nu lika frånvarande som solen när vi behöver den som mest.
Jag är smärtsamt medveten om det.

Men hallå, tänker ni! Om sommaren nu ändå inte visar sin bästa sida, om den ändå inte är indränkt i strålande D-vitamindoser, kan jag ju lika gärna sitta på min kammare och skriva av mig om hur eländig den svenska sommaren är.

Nej, säger jag.
Jag har semester och det gäller uppenbarligen även min blogg. Även om det är ett ganska ofrivilligt avbrott.
Att jag nuförtiden surfar med mobilen och sällan ens rör en dator om jag inte är på jobbet är den främsta förklaringen till bloggfrånvaron.

Men jag lovar att bättra mig från och med den 8 augusti. För då är årets semester slut för den här gången.

Till dess finns jag såklart på Facebook för er som känner mig, och på Twitter både för er som känner mig och inte känner mig.
Varje dag.
Hela tiden.

Om nu någon skulle vara intresserad av att se vad jag har för mig.
Hörs och ses!

Fredagsmys vid en scen!

2011-07-09T00:34:00.002+02:00

Fredagsmys. Smaka på ordet. Nog smakar det tacos, lösgodis och lådvin?

Men det kan även vara föredömlig rockmusik i liveformat, som retsamt slickar de omgivande funkishusen denna ljumma sommarkväll.
I kväll klev nämligen Markus Krunegård och The Soundtrack of Our Lives upp på Saliga Munkens festivalscen i centrala Norrköping.

Krunegård gjorde sin enda solospelning i år och var uppenbart peppad. Och att man inte kan vara profet i sin egen stad gäller såklart inte musiker som Krunegård. Han är helt klart älskad i sin gamla hemstad.
Förutom de största hitsen “Jag är en vampyr” och “Hollywood hills” skapade definitivt den publikfriande gamla Laakso-dängan “Norrköping” kvällens fetaste tryck.
Såklart.

Jag förstår inte hur jag har kunnat undgå att se Soundtrack live under alla år med tanke på hur många spelningar jag varit på de senaste 17-18 åren (hundratals), men jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag sett dem. Men så är jag ju inget slaviskt Soundtrack-fan heller.

Men jävlar i min låda. Att se ett gäng så rutinerade och kompetenta musiker är en fröjd för själen. Bandet röjer ur sig litervis med svett, med sina suggestiva basgångar (som Ebbot uttryckte det), stadiga trumkomp och den larmiga gitarrmattan som inte lämnar något åt slumpen.

Däremellan kryddar dessutom Ebbot tillställningen med en stor portion humor. Det uppskattas.

Rösta på bästa bilden!

2011-07-05T22:41:00.005+02:00

Eftersom semestervädret de närmaste veckorna inte riktigt ser ut att innebära fjällande hud och sand mellan tårna får man hitta på andra saker i stället.

Som att spela minigolf, titta på alla Gudfadern-filmerna i ett svep eller åka till Öland och hjälpa till med renoveringen av en nyinköpt sommarstuga i några dagar och helt enkelt tillbe vädergudarna om att leverera mer solstrålar än hemma.

Eller så målar man en tavla. Vilket jag också kommer att göra.

Men jag behöver DIN hjälp på traven!

Bilderna ni ser här nedanför är tagna av mina föräldrar på resor till Italien, Grekland och Thailand de senaste åren. Nu vill de att jag målar en tavla åt dem med en av dessa bilder som motiv. Men jag har svårt att välja.

Vilken av de här bilderna skulle DU helst se som en oljemålning?
(Klicka på dem så öppnas de upp i större format)

SEMESTER (efter en ganska stressig vecka)!!!

2011-07-01T15:15:00.003+02:00

Jaha, det var det.

Den här veckan har jag jobbat med något så osexigt som att göra en redigeringsmanual för framtida nya medarbetare. Vår tidning har blivit väldigt komplicerad att göra för de oinvigda. Men nu kommer det att bli lättare.

Jag har på något sätt lyckats hålla ångan och ambitionerna uppe nästan hela veckan (möjligtvis med undantag av denna sista dag).

Jag har skrivit en hel drös instruktionstexter som är så tråkiga att till och med kantarellrensning blir en skitkul syssla. Dessutom har jag tagit fram min pedagogiska sida och redigerat ihop allt med pilar och illustrationer. Och jag tror att det blev både pedagogiskt och snyggt.

Men i skrivande stund släpper jag jobbet i ett gäng veckor framöver. Ska försöka i alla fall.

För nu är det SEMESTER!!!

Skägg är hett i år - såklart!

2011-06-29T00:53:00.001+02:00

Fleet Foxes, Ben Bridwell (Band of Horses), Johan Lindeberg och Justin Vernon (Bon Iver).

Jojo, ett buskigt och yvigt skägg ska det vara. Hett som skärselden i modevärlden i år - igen. Det gick i alla fall att läsa i DN Söndag i helgen.
Men hallå! Det har jag vetat länge nu! :-D

Ingen blir dock gladare än jag varje gång helskägget uppmärksammas i positiva ordalag, jag som har skäggprytt mitt ansikte i ungefär nio år nu. Och den senaste tiden har det dessutom varit större och buskigare än någonsin.
Jag erkänner, jag är ett skäggfan. En skäggnörd.

Redan för tre år sen skrev jag en krönika om skäggets dåvarande framfart på catwalken. Då möttes jag av skäggprydda fotomodeller i var och varannan klädbutik. Då skrev även nöjesnyhetsbyrån TT Spektra om det trendiga skogshuggarskägget.
Och det är bara att konstatera, det håller fortfarande i sig. Det har nog till och med blivit ännu tydligare. Det slätrakade ansiktet är helt enkelt hopplöst ute.

Jag och mitt skägg.

Enligt DN Söndag spår numera stora modenamn som Jean-Paul Gaultier och Maison Martin Margiela - och såklart deras svenske och extremt orakade kollega Johan Lindeberg - skägget som en given accessoar till hösten.
Och så har vi ju mina personliga favoriter i musikvärlden, Ben Bridwell i Band of Horses, Justin “Bon Iver” Vernon, Jim James i My Morning Jacket. Och inte minst halva Fleet Foxes.

DN:s reporters teori är delvis en slags modemässig motreaktion på de renrakade högerextrema vindarna som viner i Europa. Men framförallt att unga män numera vill se ut som sina pappor gjorde på 70-talet.
Det ligger säkert något i det, även om jag i såna fall borde ha valt stora buskiga sideburns snarare än helskägg.

Hursomhelst.
Jag gratulerar och bejublar skägget och dess framfart och kommer med glädje att låta trimmen ligga orörd även 2011 (och säkert i många år framöver). Nagelsaxen får hädanefter räcka för att ansa, jämna till och rensa bort de enstaka grå strån som tittar fram i haktrakten.

Från DN Söndag fick jag även tipset om skäggbloggen The Bearded, för alla oss som vill se snygga skägg.

Och det vill man ju :-)

Dagens tips:
Bon Iver - Perth (lyssna extra noga 02.33 minuter in i låten, vansinnigt bra)

Mia fixade lappen!

2011-06-27T17:14:00.002+02:00

Japp, den där fula gröna övningskörningsskylten behöver inte längre besudla bakdelen på bilen.

Bra jobbat!
Och stort grattis, baby!

Midsommar i bilder - via länk!

2011-06-26T22:54:00.003+02:00

Jaha, nähe, och så var det ju midsommarafton häromdagen. Joråmensåatt. Och här hade det ju passat fint med en bildkavalkad från firandet av årets viktigaste högtid på casa Englund i Minnestad (som i år gick under det inofficiella namnet "The unicorn juice party").

Dessvärre glömdes systemkameran kvar hemma. Och trots att årets midsommarafton var lika trevlig och rolig som alltid, och trots att en iphone innehåller flera kameror som alla tar ypperliga bilder, insåg jag efteråt att jag bara hade intensivplåtat under en väldigt kort period.

Så den som vill se några bilder från HELA firandet av årets viktigaste högtid på casa Englund i Minnestad gör bäst i att följa denna LÄNK.

Ryan Adams fina comeback i mina öron!

2011-06-21T14:45:00.003+02:00

Ryan Adams – ”So alive”!
Hur i h-e kan jag ha missat den?

2002 lyssnade jag näst intill sönder Ryan Adams efter att han släppt klassikern ”Gold”. Sen föll han tyvärr lite i glömska i några år. Tills nu. Nu är han tillbaka.
Han har förvisso dykt upp i mina högtalare då och då sen dess, bland annat med plattorna ”29” och ”Easy tiger”, men oftast har det varit just ”Gold” och föregångaren och debuten ”Heartbreaker” som spelats.

Inte för att det var någon nyhet, men nu inser jag verkligen hur mycket den här 36-årige rockbusen från Jacksonville faktiskt spottar ur sig – och med vilken bredd och kvalitet.
Det som fick mig att höja på ögonbrynen den här gången är plattan ”Rock n roll” från 2003. Eftersom den är uppföljare till ”Gold” förstår jag inte hur jag har kunnat missa den. Jag minns att jag hörde något spår från den när den kom, men tyckte förmodligen att den var för rockig i förhållande till vad jag önskade av Ryan Adams just då.
Det var ju alternativcountry jag ville att Adams skulle leverera.

Men han själv hade uppenbarligen andra planer än att ge sina fans exakt vad de önskade 2003.
I stället sträckte han upp sina långfingrar ännu högre åt resten av världen genom att släppa en rak och enkel rockplatta.
Och nu har jag ändrat mig.

Jakten på de perfekta poplåtarna är ett livslångt sökande. Ibland stöter man på någon otippad pärla. När jag förra veckan gick igenom Ryan Adams hela backkatalog (förutom ”Gold” och ”Heartbreaker”) lyssnade jag förutsättningslöst, utan några förväntningar alls egentligen.

Och där dök den upp. En larmig treminutersdänga som låter mer Posies, Goo Goo Dolls eller tidiga Manic Street Preachers än Ryan Adams själv.
Förutom ”New York, New York” och ”Firecracker” har jag tidigare tyckt att Adams är som allra bäst när han gör ömsom smekande ömsom upptjäftiga alternativcountry med gäll röst och en spottloska ständigt redo att avfyras.

Men den åtta år gamla ”So alive” gick rakt in i själ och hjärta. Enkelt, genialt och vackert!

Och medan jag lyssnade igenom Ryan Adams låtskatt kunde jag naturligtvis inte låta bli att göra en Spotifylista av hans ljusaste punkter (enligt mig i alla fall) från debuten till ”Easy tiger”.
HÄR är den!

Dubbelgångaren!

2011-06-19T20:12:00.006+02:00

Snubben på den översta bilden är INTE jag.
Snubben på de andra bilderna ÄR jag.

Att se människor som liknar en själv kan ge en märklig känsla. Särskilt om de i ens omedelbara närhet tycker att likheten är slående och hisnande.

Häromdagen hittade jag en bild som fick mig att tappa hakan totalt. I ett Twitterinlägg från Lina Thomsgård på Rättviseförmedlingen följde jag en länk som ledde till bloggen Popmorsa av frilansjournalisten Emelie Thorén, som jag varken känner eller på något sätt följer. Jag scrollade ändå ner bland inläggen och en bra bit ner i flödet fanns den:

Bilden på “Svempa” och hans dotter.

Näää! Herregud, tänkte jag.

Jag visade snabbt bilden för så många jag kunde, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Letade även efter bilder av mig själv från ungefär samma vinkel och hittade ett par äldre.

Efter lite efterforskningar visar det sig att “Svempa” egentligen heter Sven-Bertil Liljegren, bor i Stockholmstrakten och är i 30-årsåldern. Efterforskningarna visar dock att “Svempa” och jag inte alls är så lika egentligen. Men det är något med just den vinkeln i den där bilden.
Då blir det slående och hisnande.
Och nästan lite skrämmande.

Saxen har tystnat!

2011-06-19T14:57:00.001+02:00

Världens förmodligen mest tongivande saxofonist har lagt instrumentet på hyllan för gott.
Lyssna bara på det legendariska saxsolot 4:38 minuter in i denna liveversion av "Jungleland" från 1980.
Fantastiskt!

Bon Iver hos Yoda?

2011-06-16T22:06:00.002+02:00

I förra inlägget tipsade jag lite försynt i botten om Bon Ivers "Calgary". Men låten är såklart värd ett större utrymme än så. Med rörlig bild och allt.

En mycket fin låt från plattan som släpps på måndag. Lågmält och storslaget på samma gång. Subtilt och sublimt inom samma dryga fyra minuter.

Och med en snygg video, om än något märklig och svårbegriplig. Det enda jag begriper är ju att den är inspelad på Yodas kusliga och ständigt här-har-det-alltid-precis-regnat-fuktiga träskplanet Dagobah i Yttre randen.

Det måste den vara.
Det ser ju vem som helst.

Korrekt vs. inkorrekt

2011-06-15T12:08:00.005+02:00

Den senaste veckan har gått i listornas tecken. Den ena mer och den andra mindre politiskt korrekt.

Den som först upptog min tankeverksamhet var den politiskt inkorrekta listan.

Under ett möte på jobbet förra veckan, i samband med en diskussion om vilken bild vi skulle ha på förstasidan, kom jag och kollegorna Thomas och Jon in på ett sidospår om hur snygg Angelina Jolie är. Jag utbrast att hon minsann inte alls platsar på min hundralista, även om jag aldrig ens funderat över vilka de där andra hundra skulle kunna vara.
Thomas, som definitivt placerar Jolie på sin hundralista, kontrade med att om Anglina Jolie nu INTE är en av världens hundra snyggaste kvinnliga kändisar, ja då ville han se min lista. Som en hemläxa.

Det kändes en aning övermäktigt, men jag är svag för utmaningar.
Och efter några timmars tänkande och bildgooglande blev det till slut
en lista. Hundra kvinnor, mer eller mindre kända musiker och skådisar.
Hundra namn som nog är lite för många för att publicera här, men jag kan väl åtminstone ge er topp tre: Zooey Deschanel, Marion Cottilard och Alison Sudol.

Thomas har fått listan och planerar nu både att skriva en egen lista och skriva en krönika på det inte helt okontroversiella ämnet.

För jag vet, det är inte alls politiskt korrekt. Inte ett dugg. Till och med lite sexistiskt och pubertalt folkölsgrabbigt.
Men jag kan samtidigt skriva under med bläck och spritpenna på att snygga kändisar är ett roligt och engagerande samtalsämne, hur antiintellektuellt det än må vara.
Och sen blev det en lista till, som jag hoppas väger upp den nyss nämnda snygglistan. Vilka som blir årets sommarpratare är alltid lika spännande att spekulera i. Ännu en utmaning. Jag och Mia listade därför 30 möjliga sommarpratare, våra hetaste kandidater. Den som prickade in flest skulle vinna en trerättersmiddag av förloraren.
Jag lyckades pricka in Timbuktu, Birgitta Ohlsson, September, Carl Bildt och Karl Ove Knausgård.

Jag vann med fem rätt mot fyra.

Dagens tips: Bon Iver - “Calgary”

Förädlad perfektion!

2011-06-08T12:04:00.002+02:00

Som om inte Band of Horses klassiker "Funeral" redan var en av världens mest perfekta låtar!
Nu har ett gäng danska hipsters i musikerkollektivprojektetet Copenhagen Collaboration gjort en skön kombo av modern storbandsindie a’ la I´m from Barcelona möter en mysig vi-lever-som-på-70-talet-då-alla-hängde-i-plyschsoffor-och-kramades-stämning.

I den här tappningen pyntas "Funeral" med xylofon, cello, fiol, banjo, mandolin, keyboards, nyckelharpa och mer skäggväxt än vad samtliga Band of Horses-medlemmar har tillsammans.

Och det är vansinnigt väl pyntat!

Se, lyssna och njut!

På fyrhjuling in i sommaren!

2011-06-05T23:36:00.002+02:00

Med tanke på att kalendern numera visar månaden juni skulle väl till och med en apa kunna lista ut att sommaren är här. Men det var först den här helgen som den slog mig med full kraft, som jag för första gången 2011 upplevde den fullt ut och fattade att det är sommar.
Den drygt två månader långa årstiden vi suktar efter i ett bokstavligt vinterhalvår.

På lördagseftermiddagen drog vi till svågerns svärföräldrars sommarstuga i djupa skogarna utanför Åtvidaberg.

Vistelsen förgylldes av supersomriga aktiviteter som grillning av ädelostfylld fläskfilé och baconlindade champinjoner av Belgian blue size, myggjakt med handflator på bar hud, met- och kastfiske från båt med mörtar och minatyrabborrar på krokarna. Och det där svåra premiärdoppet som får bröstkorgen att strama runt andningsorganen.

Dessutom.
Och inte minst.

För att ta sig ner till sjön (eller om man bara vill roa sig en stund, för den är belägen på behagligt promenadavstånd) åker man gärna fyrhjuling, detta fascinerande monster. Självklart blev det några skakiga vändor med den också.
På bilden ovan (som jag snodde från Mias mobil) testar jag hur stort dammoln detta motormonster kan åstadkomma.
Såklart!

Välkommen sommaren!

Dagens audiovisuella tips!

2011-06-02T16:15:00.002+02:00

de Montevert - Skyll på mig from Jonas Börjesson on Vimeo.

Aha-upplevelser har sällan med det norska åttiotalsbandet att göra. I går fick jag och hela redaktionen aha-upplevelser på löpande band när vi fick besök av TT:s nyhetschef Mats Olsson, som efter att ha studerat våra artiklar gav oss en hel drös ovärderliga tips till förbättring av både skrivande och nyhetsjagande.

En annan känsla som väl gränsar till aha-upplevelser är fynd av perfekta poplåtar.
21-åriga Ellinor Nilsson från Falun gör ljuv elektronisk Säkertdoftande pop på svenska under sitt alias de Montevert och singeln "Skyll på mig" har dessutom visualiserats med en fin dimfiltrerad åka-runt-på-stan-video.

Se, lyssna och njut!

Repris på gammal kungakrönika!

2011-05-31T10:36:00.005+02:00

Med anledning av den senaste tidens turbulens i den svenska monarkin – och inte minst de senaste dagarnas kaos kring den folkkäre patriarkens egna privata och tveksamma utsvävningar, och att det bara är en tidsfråga innan de här omtalade bilderna läcks ut– kör jag här en favorit i repris. En krönika som publicerades i vår tidning för ca ett år sen.

Den känns på något sätt lite passande just nu. Särskilt när förtroendet för kungafamiljen borde svikta lite mer än vanligt.

----------------

Kungaparet bor i Tensta
(Publicerad i Extra Östergötland den 9 april 2010)
Många av våra riksdagspolitiker är principiella republikaner (läs: de vill egentligen avskaffa kungahuset). Men medan monarkistödet är obestridligt hos svenska folket lär ingen förändring ske.
Skälen till att behålla kungahuset brukar vara att det är fint. Att det alltid varit så. Och att de gör så mycket bra för Sverige. Det är ju så trevligt med en kungafamilj.
Men ska det få vara våra huvudargument?

Samtidigt som kungahuset är fint, kan vi inte låta bli att störa oss på det mångmiljonapanage som rullar in på familjekontona varje år. Att dina och mina skattepengar finansierar överflödigt lyxliv.
Det här leder mig oundvikligen in på ett spännande tankeexperiment. Tänk om vi skulle göra som de flesta verkar vilja: Behålla monarkin eftersom det är så fint med ett kungahus.
Men. Vi fråntar dem miljonapanaget.
Hur skulle det se ut? Jo, så här:

Kungen och drottningen skulle kanske bo i en hyrestvåa i Tensta. Pappa kungen skulle driva sin egen byggfirma – Royal bygg AB – som går trögt såhär i lågkonjunkturen. Hans hustru drottningen kanske jobbade deltid med firmans ekonomi tidigare men blev utbränd och lever nu på minimal sjukpenning.
På lördagarna går de kanske på mogendans och söndagarna ägnar de åt skogspromenader och tv-bingo.
Paret kanske tidigare bodde i en fyra närmare stan, men nu har ju alla barnen flyttat hemifrån och boendet blev helt enkelt för dyrt. Och nu ska döttrarna gifta sig. Men några överdådiga vigselceremonier blir det knappast tal om. Nej, det har inte mamma och pappa råd med, det får flickorna stå för själva. Tur att de har hittat grabbar med cash på kontot. Hur skulle det annars gå?

Ja, ungefär så skulle det väl se ut om svenska folket fick bestämma. Kungahus? Japp. Miljonapanage? Nix.
Men vem skulle bry sig om en vardagstrist kungafamilj i Tensta?
Adios, monarkin. Vilket önsketänkande.

----------------

Over and out!

Och ännu ett musiktips!

2011-05-30T17:17:00.002+02:00

Lika mycket som sångaren i The View under luggen ser ut som den förståndshandikappade grönsaksförsäljarhjälpredan i "Amelie från Montmartre" är bandets låt "Grace" och veritabel hit.
En popdänga helt enkelt.

Även den starkaste...

2011-05-30T16:45:00.002+02:00

... måste ta i när han skiter!

Hört på radio i morse.

Jag vet inte om det fanns något sammanhang som ramade in orden, i sådana fall missade jag det. Och jag vet inte heller i vilken slags kontext uttrycket skulle komma väl till pass.

Men orden stannade kvar i mitt huvud, vi har skrattat åt dem på jobbet i dag, och även tagna ur alla sammanhang måste de vara dagens visdomsord.

Ok, lite allvar också:

Dagens tips:
Dum Dum Girls - "There is a light that never goes out"

MMJ + Thurston på Spotify! Vilken dag!

2011-05-24T11:04:00.003+02:00

Nu ser jag ju att nyss nämnda platta (My Morning Jacket) redan finns på Spotify också. Lyssna där i stället. Mer lätthanterligt.

Och inte nog med det. Nu finns även Sonic Youth-frontmannen Thurston Moores nya soloalster "Demolished thoughts" tillgängligt.

Därför ger jag er dagens låttips i videoform: Thurston Moore - "Benediction"

Förhandslyssna på My Morning Jacket!

2011-05-23T23:42:00.003+02:00

Som rubriken antyder bjussar My Morning Jacket på sin nya och kommande platta “Circuital” hela den här veckan.
Jag som (typ en av de sista på planeten) upptäckte bandet ordentligt för bara någon månad sen betar fortfarande av hela backkatalogen och har ännu mycket att smälta. Nya favoritlåtar upptäcks hela tiden.

Hursomhelst.

“Circuital” släpps den 31 maj. Lyssna på den HÄR!
Det låter riktigt bra!

Jag är inte längre värd att kallas musiknörd!

2011-05-23T15:18:00.004+02:00

Att Fredrik Wikingsson har nördigt bra koll på fenomen och tendenser i sin omgivning borde inte överraska någon. Särskilt inte med hans och parhästen Filips ”Nittileaks” som just nu rullar på femman på måndagkvällar.
Men att han var en musiknörd av allra högsta rang var faktiskt nytt för mig.

I en krönika (eller ”liten drapa” som han själv kallar det på Twitter) i söndagens DN berättar han om sitt liv som Dylanolog. Ordet är för mig helt nytt, även om det inte är helt obekant att Bob Dylan kan leda till samma ohälsosamma kunskapstörst som ex. Morrissey.

Wikingsson berättar för oss hur han efter att ha sett ett gammalt fotografi av Dylan (på en bild av Tomas Andersson Wij) och därefter maniskt försöker tidsbestämma bilden. Han nöjer sig inte med ett ungefär. Nej, exakt ska det vara!
Han ringer Wij. Och Plura. Han kastar sig ut på Dylanforum på nätet och genomsöker bilddatabaser i jakt på sitt svar.

Jag blir ofta kallad musiknörd av vänner. Jag gillar det och kan till och med säga det själv ibland. Men Wikingsson sätter med sin krönika saker i perspektiv.
Nästa gång jag blir kallad musiknörd kommer jag förmodligen att rodna och skruva på mig lite generat.

Fredrik Wikingssons krönika (som ingår i ett sexsidigt reportagepaket med anledning av att Dylan fyller 70 år på tisdagen) går att läsa HÄR.

Mycket nöje!

Eddie Vedder all over again!

2011-05-20T15:39:00.005+02:00

Efter att ha tipsats och många gånger hört snack i positiva ordalag om filmen "Into the wild" blev den till slut sedd häromkvällen. Filmen var riktigt bra! Inget mästerverk kanske, och långt ifrån det bästa jag sett. Men mycket sevärd. Helt klart!

Det som stannade kvar mer än nåt annat var dock musiken. Jag visste så klart i förväg att det var min gamla idol Eddie Vedder som har stått för all musik i filmen. Det var ytterligare ett gott skäl att se den.
Och jag inser nu i efterhand hur däckad jag faktiskt blev av just musiken.

I två dagar på jobbet har jag inte lyssnat på något annat. Från att jag kommit till jag gått har detta soundtrack snurrat (eller hur man nu säger när det gäller Spotify). Det händer typ aldrig.
När jag skrev det här inlägget lyssnade jag på den.

Under mina gymnasieår i början och mitten av 90-talet var Eddie Vedder det i särklass största, coolaste och mest inspirerande musikundret som någonsin gått i ett par skor. Allt han tog i blev till guld.
Jag ville vara som, låta som och se ut som Eddie Vedder.

Så känner jag sällan om artister nuförtiden. Men när jag lyssnar på "Into the wild"-soundtracket slungas en del av mig tillbaka till en tid då Pearl Jam var det viktigaste som någonsin hänt.

Ännu en tavla till handlingarna!

2011-05-15T23:25:00.003+02:00

Sådär, då behöver jag inte längre smyga med de senaste månadernas målarprojekt. Skönt! För nu är tavlan definitivt klar. Och i dag kom motiven själva - Daniel och Emma - förbi för att titta på… ja, sig själva.

Och de verkade vara nöjda med resultatet :-)

Utställning!

2011-05-14T22:24:00.004+02:00

I dag hade vi glada amatörer i ateljén på Kungsgatan vår årliga vårutställning.

Klockan 14 var kanske inte den bästa tiden att välja eftersom vi fick hård konkurrens om besökarna av studentspexens studentspex, SOF 2011, som just då drog genom stan.

Men några kom i alla fall :-)

Eftersom vi är många som vill visa upp våra alster får vi nöja oss med ungefär fyra tavlor var. Mina bidrag blev "Känn ingen sorg..."- omslaget, fantasykvinnan, Mona Lisa och såklart Daniels och Emmas bröllopsmålning (som de i skrivande stund ännu inte har sett...).

Läslust + utställning

2011-05-13T20:06:00.005+02:00

* LÄSLUST:

Äntligen har jag lyckats läsa ut Jonas Jonassons tokhyllade debut "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Det var nog på tiden. Första halvan av boken tog mig nämligen fyra månader att läsa. Inte för att just den halvan på något sätt är dålig. Tvärtom. Nej, jag har bara problem att hålla mig vaken när jag läser böcker, oavsett hur bra de är. Korta lästunder följs därför inte sällan av långa uppehåll.

Men andra halvan tog mig å andra sidan bara två kvällar och en eftermiddag. Tack vare att AC:n på ett hotellrum i London gjorde mig febrig och förkyld och höll mig hemma från jobbet i några dagar.

Och vilken bok det är sen!!! Den var värd all sin väntan!

Säga vad man vill om mysterieförfattaren Dan Brown, någon litterär begåvning ska man väl knappast anklaga honom för att vara, men han är lik förbannat en jävel på att koka ihop intriger och skeenden som bildar lika osannolika som sannolika berättelser. Sammanvävda av lika delar sanning och förbannad lögn.

Samma förmåga har Jonas Jonasson. Men här finns faktiskt även hög litterär kvalitet. Ett stort plus i min värld. Jonassons hundraårige huvudkaraktär Allan Karlsson har det senaste decenniet gjort en Forrest Gump-artad livsresa. Och denna återberättas med samma avväpnande och sorglösa lugn och trygghet som min personliga favorit Slas gjorde fram till sin död.

"Hundraåringen…” är definitivt det bästa jag läst på väldigt länge!

Och jag tror minsann att läslusten kan ha återfunnit sig denna vecka i maj 2011, efter en lååång bortavaro.

Härnäst väntar "Den onödige mannen" av det här landets i särklass bästa och fyndigaste filmrecensent, Erik Helmerson.

* UTSTÄLLNING:

Jo, och så var det ju det där med utställningen också. För den som är nyfiken på lite amatörkonst har vi i Folkuniversitetets ateljé vår årliga utställning i morgon (lördag).
Klockan 14 är tiden. Kungsgatan 20 i Linköping är adressen.

Vi drog till London (London 2011-gänget)

2011-05-11T13:58:00.007+02:00

Jo, vi åkte ju till London i helgen. Mattias fick den briljanta idén att vi skulle möta våren i den brittiska huvudstaden. Jag, Mia, Gustav, Anders och Lena gillade idén skarpt och hängde på. Nu kom vi visserligen inte iväg förrän i fredags, den 6 maj, så vi mötte väl snarare sommaren i stället.
Och sommar blev det verkligen. När vi klev av planet på Gatwick slog värmen emot oss som om vi hamnat i ett medelhavsland. Den beställda taxin från flygplatsen var stekhet, hotellrummet och butiker likaså. Regnet höll sig dessutom borta. Våt mark på morgonen var allt vi märkte av att vi befann oss i nederbördens huvudstad.

De tre dygnen blev en helt underbar kortsemester med besök på St Paul´s Cathedral, Tate Modern, Shakespeare´s Globe Theatre, Churchill War Rooms, marknaden på Brick Lane, shopping på Carnaby Street och Piccadilly Circus, strosande i Soho och Chinatown och otaliga pubstopp.

Jag måste även passa på att ge ett hett tips om någon har en Londonresa inbokad. Efter ett tips av Mattias kusins pojkvän Colin avslutade vi en pubrunda (bland annat med ett stopp på en 335 år gammal pub, en av Londons äldsta) med ett djupt fascinerande besök - på Crossbones Graveyard.
Efter en stunds letande hittade vi (ca halv ett på natten) den mytomspunna platsen på Redcross Way i Southwark, nära Borough market. Där ligger sen medeltiden en begravningsplats för prostituerade kvinnor. Området är i dag igenvuxet, övergivet och stängt för allmänheten, men blommor och dikter på grindarna vittnar om att det inte bara är en vanlig innergård. Ingen vill göra något åt platsen och ingen vill bygga på den. På grindarna står ingraverad historik som avslutas med orden ”The Outcast Dead, R.I.P”.

Tyvärr missade jag att plåta när vi var där, men HÄR går det att läsa mer.

Ovan nämnda värme på hotellrummet har nu även satt sina spår. AC:n gjorde mig sjuk och sen hemkomsten har jag varit risig med både feber och halsont.
Men det var det värt.

Twitterkrönika!

2011-05-06T11:44:00.002+02:00

(Min krönika i fredagens Extra)

På Twitter får jag vad jag behöver

För ett par år sen skaffade jag ett konto på mikrobloggen Twitter. Det kändes som den hetaste grejen på nätet just då. Jag fattade dock inte riktigt vad jag skulle använda det till. Jag har ju Facebook.
Varför skulle jag berätta i ytterligare ett forum att jag såg en halt kråka i morse?
Dessutom hade jag knappt några följare och varför slänga ut mina dyrbara ord i tomma intet. Jag skrev några korta inlägg under några veckors tid.
Sen gick mitt twittrande i långvarigt ide.
Men nu börjar jag långsamt förstå.

När jag för någon månad sen blev stolt ägare till en iphone öppnades oanade sociala möjligheter. Jag har fortfarande väldigt få seriösa Twitterföljare, men det spelar inte så stor roll. Jag skriver några inlägg i veckan så att min profil ändå ska se någorlunda attraktiv ut om nu någon skulle få för sig att följa mig.
För visst (jag erkänner), det vore så klart kul om andra ville läsa vad man skriver också. Men det är inte hela grejen. Långt ifrån.
Möjligheten att ta del av andras information är nämligen minst lika intressant.

Genom att följa Fredrik Wikingsson, Morrissey, Barack Obama, Andres Lokko, Birgitta Ohlsson, Spotify-grundaren Daniel Ek, sociala medier-experten Sofia Mirjamsdotter, Charlie Sheen, Carl Bildt, Lars Ohly, Hanna Hellquist, nyhetsbyrån Reuters, Johanna Koljonen, flera lokala konkurrentmedier, östgötapolisen – och många andra – blir jag ordentligt informerad om både högt och lågt.
Var jag än befinner mig kan jag på ett par sekunder ta del av färska musiktips av Aftonbladets bästa musikkritiker och vassaste penna – Markus Larsson. Eller se vad polisen precis har ryckt ut på i staden jag bor i. Och sen har vi ju nyhetsflödet. Som ständigt nyhetstörstande journalist vill jag bli uppdaterad.
När jag i måndags morse fick en sms-flash från Aftonbladet om att Usama bin Ladin smakat på amerikanskt bly var Twitter den självklara platsen för mer information.
Barack Obama, som sagt. Han är en flitig twittrare, vilket är spännande i dessa dagar.
Jag är fast, men kan hantera det.
Och jag gillar det.
Daniel Cannervik

---------------

Nä, London calling!

Hörs!

Mångmiljonär? Nähä.

2011-05-05T17:25:00.002+02:00

Ett mejl från den smått hemlighetsfulla avsändaren ”Management” landade i min inkorg för sisådär femhundrafemtioelfte gången.

Avsändare: Loteria Nacional [user@onclinicani.am]

Rubrik: Din e-postadress har vunnit 915 850 Euros

Meddelande: Du uppmanas att цppna bifogad pdf-fil, och kontakta din agent fцr dina prissumman.
Med vдnliga hдlsningar, Management

915 850 euro blir drygt 8,5 miljoner svenska kronor enligt Swedbanks valutaräknare. Mycket pengar alltså. Och det är klart, de skulle komma väl till pass under den stundande Londontrippen.

Men vänta nu, jag har ju ingen agent...

Nä, jag avstår nog från att öppna den där bifogade pdf-filen även den här gången.

(Tecken, ordföljder och stavning är ordagrant återgivet)

Vissa skivor måste köpas!

2011-05-02T14:06:00.002+02:00

Spotify i all ära! Särskilt numera när även jag har det i den smarta mobilen var jag än befinner mig. Men vissa skivor måste bara inhandlas. Som denna, Fleet Foxes andra och efterlängtade platta, ”Helplessness blues”, som släpptes i dag. Till och med på Åhléns faktiskt (ja, vi har ju inte så mycket annat att välja på i Linköping längre).

Tre av spåren (”Helplessness blues”, ”Battery kinzie” och ”Grown ocean”) har redan spelats varma i flera veckor och nu gillar jag skarpt hur det övriga låter.
Robin Pecknold har gjort det igen!

Ja, det känns som en ganska bra dag detta även i övrigt. Jag vaknade ju exempelvis av Aftonbladets nyhetsflash om att Usama bin Ladin är död. Säga vad man vill om Bushs gamla krig mot terrorismen som Obama tvingades överta. Men att den store (och otvivelaktigt onde) terrorledaren inte längre är i livet är fan inte så illa.

Och några timmar senare stod jag i ateljén innan jobbet och drog det sista penseldraget på Emmas och Daniels bröllopsmålning.
Nu får det vara klart, och det känns riktigt bra faktiskt.

Del två i tåggranskningen!

2011-04-27T13:45:00.002+02:00

Jämförelsen med och trippen till Jönköping resulterade i ytterligare ett par artiklar.

Och precis som i går finns e-tidningen HÄR!

Reportageserie om tågkaoset!

2011-04-26T14:07:00.004+02:00

Förra veckan slet jag med en artikelserie om vinterns milt uttryckt kaotiska tågtrafik.
Grejen var att ta reda på hur många pendeltåg som faktiskt ställdes in i vårt län (och det var många). Och därefter jämföra med ett grannlän.

Det blev till slut en klockren dag-och-natt-jämförelse med Jönköping.

Missa därför inte dagens och morgondagens Extra!

Om du inte har tillgång till en papperstidning finns e-tidningen HÄR!

Påsk overload!

2011-04-24T12:29:00.001+02:00

I skrivande stund inväntas påskhelgens fjärde (jo, det är sant) stund av frosseri. Mamma och pappa bjuder på påskbord i Vidingsjö. Helgens andra påskbord. I övrigt har det grillats.
För frosseriet är väl det vi firar? Inte är det väl Jesu död och uppståndelse? Nä, i min värld firar jag hellre in våren - genom att äta sjukt mycket mat. Det låter bra i mina öron.

Men det ska bli ganska skönt att jobba i morgon igen. Komma tillbaka till vardagen. Äta normalt igen (och utan alkoholhaltiga drycker). Och inte minst för att äntligen få sätta ihop den där reportageserien jag jobbat med ett tag nu. Håll utkik i Extra efter helgen. Särskilt om du pendlade mycket med Östgötatrafikens tåg i vintras ;-)

Glad påsk på er alla där ute!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Grattis, bloggen! Nu firar vi med Håkan!

2011-04-16T16:29:00.003+02:00

I dag är det exakt två år sen den här bloggen såg sitt första ljus och föddes med ett första inlägg.

Det inlägget handlade just om att det var bloggpremiär och att jag skrev mitt livs första inlägg. Och så handlade det faktiskt lite om att jag samma dag hade fått ett infall och rakat av mig skägget.

Nu, två år och ungefär 400 inlägg senare, är mitt skägg längre än någonsin och jag ska inte fira med att raka av det.

Nej, jag låter det växa. Jag och bloggen firar i stället med att göra ett kärt återbesök hos Håkan Hellström och hans turnerande orkester. Denna gång på Flygeln i Norrköping tillsammans med Emil.

Stort tack Emil (och Sofia)!

Och grattis bloggen!

Ballongkaos!

2011-04-06T09:42:00.003+02:00

Jo, jag kanske ska dela med mig av mina kollegors mycket roliga tilltag häromdagen. Jag fyllde nämligen år i måndags och trion Angelica, Sanna och Karl Magnus skuttade under förmiddagen ut på stan för att inhandla ballonger (35 st så klart) och serpentiner.

När jag kom till redaktionen för att påbörja mitt arbetspass klockan 13 hade mitt rum förvandlats till ett sprakande barnkalaskaos.
Rent arbetsmiljömässigt hade jag säkerligen kunnat gnälla på exceptionellt usel framkomlighet, distraherande föremål och en distinkt doft av gummi.

Men det fanns så klart inget att gnälla över.
Jag blev överraskad och glad!

Tack ska ni ha!

Mer rykande färskt från Fleet Foxes!!!

2011-04-01T16:27:00.002+02:00

Här är ännu en sprillans ny låt – ”Grown ocean” – (med rörlig bild) från Fleet Foxes kommande platta!

Trevlig helg!

Jag mötte en inspiratör!

2011-03-31T17:48:00.002+02:00

Om jag vore en dataingenjörsstudent på Linköpings universitet hade jag förmodligen svävat omkring på ett möjligheternas moln just nu.
"Världen ligger ju för fan öppen framför mina fötter", hade jag förmodligen tänkt.
För det var ungefär så stämningen var i föreläsningssalen på Collosseum på universitetet på torsdagen, när Spotifys vd och ena grundare, Daniel Ek, föreläste för ca 270 studenter.
En stämning som gick att ta på.

Nu är ju inte jag någon dataingenjörsstudent, bara en simpel journalist som skulle skriva en artikel om denne innovative unge man (28 år) och hans makalösa och förverkligade visioner.
Men även jag kände mig vansinnigt inspirerad efteråt!

Mycket i Daniel Eks och Spotifys historia påminner om Mark Zuckerbergs och Facebooks. Unga personer med ett tekniskt kunnande som kommer på en idé för att de själva tycker att något har brister och borde göras bättre. I det här fallet gällde det människors musiklyssnande och möjligheter att dela med sig av musik på laglig väg.
Rätt personer på rätt plats vid rätt tillfälle, helt enkelt.

Enligt Daniel Ek kan samma "slump" hända i stort sett vem som helst (åtminstone alla de great minds som kommit för att lyssna på honom). Bara intresset av att göra något bättre finns, menar han.

Men det kanske allra viktigaste, enligt Daniel Ek, är att kunna vara passionerad i sitt arbete. Att inte slösa bort tid på ett jobb man inte trivs med. Hitta era drömjobb, uppmanade han studenterna.
"Och om inte drömjobbet finns – skapa det själv!"

På arbetsplatsen Spotify har man nämligen väldigt roligt. De 250 anställda spelar tv-spel, fussballspel och paintball – på kontoret. Och i begynnelsen var det otaliga nattliga fester på nätterna.

"Det är vid fussballspelet de flesta idéerna kommer."

Och jo, visst känner Daniel Ek och Mark Zuckerberg varandra. Daniel berättade efter föreläsningen att de två brukar ge varandra en del tips och råd för att förbättra sina respektive produkter.

Hursomhelst var det otroligt intressant att lyssna till och prata med mannen som skapade den där musiktjänsten som jag själv använder varje dag.
Säkert hälften av min vakna tid.

Bättre sent än aldrig att upptäcka!

2011-03-30T14:32:00.003+02:00

My Morning Jacket!

Ett amerikanskt gäng, relativt stort inom sin genre och med ett antal plattor i bagaget. Men för mig har de i stort sett gått helt förbi. Tills i går. En ny upptäckt. Och vilken upptäckt det blev!
Åtminstone det tidiga materialet.

Det var i någon slags tankebana som började med The Posies och sen fortsatte med Built to Spill. Jag blev väl helt enkelt sugen på larmande gitarrpop framförd av män i flanellskjortor...

Och efter Built to Spill kom jag plötsligt att tänka på det där bandet jag så ofta hört nämnas i samma meningar som mina fantastiska husgudar Band of Horses och Fleet Foxes – My Morning Jacket.
Om man ska envisas (läs: tramsa) med att kategorisera i underkategori efter underkategori ingår väl My Morning Jacket på något sätt i genren som kommit att kallas skäggrock (även om BOH-sångaren Ben Bridwell avskyr att hans musik kategoriseras utifrån hans ansiktsbehåring).

Hursomhelst verkar dessa amerikanska konstellationer (ofta med hår i ansiktet) de senaste åren tävla i det inofficiella stämsångsmästerskapet.

And. I. Love. It.

Några timmar senare i går kväll – efter att ha lyssnat på My Morning Jacket på jobbet hela dagen – skrev även Markus Larsson (Aftonbladets i särklass vassaste penna) på Twitter om just My Morning Jacket.

De släpper tydligen en ny platta i maj.
Precis som Fleet Foxes.

Sammanträffande.

Är det förresten någon som har fler tips på band jag borde lyssna på eftersom jag gillar My Morning Jacket, Band of Horses, Fleet Foxes, First Aid Kit, Midlake, Bon Iver, Mumford & Sons, Iron and Wine och Local Natives?

Efter The Knife, Robyn och Lykke Li kommer...

2011-03-24T15:49:00.002+01:00

... Niki & the Dove!

Jo, jag har sagt det förut. Och den eminenta webbradiokanalen Gimme indie sa samma sak häromdagen. Människor brukar säga att jag har koll, men det är inget mot vad den eminenta webbradiokanalen Gimme indie har.
För så här är det. Niki & the Dove har nyligen signats av Seattlebaserade Sub Pop, samma skivetikett som fostrat storheter från Nirvana, Soundgarden och Dinosaur Jr till Band of Horses och Fleet Foxes.

Så det känns ju extra roligt att man har hunnit se och höra den magiska rösten Malin Dahlström och hennes duva i en trång lokal på Nationernas hus i Linköping. För det kommer att bli stort.
Någon skiva finns ännu inte tillgänglig, men de få spår som hittills har släppts skriker internationellt genombrott från första till sista tonerna.

Precis lika roligt är det att ha sett Niki & the Dove innan det internationella brejket som det i efterhand är att jag i augusti 2000 såg Broder Daniels taniga och anonyma basist sjunga på Emmabodafestivalen – när han för de allra flesta fortfarande bara var killen med den där märkliga Göteborgslåten på radion.

... eller att jag vid några tillfällen i mitten av 90-talet satt på golv i små rökiga konsertlokaler som Arbis och Skylten i Linköping och lyssnade på en då ganska okänd rödlånghårig trubadur.

... eller när jag och några andra killar i min högstadieklass i december 1991 stod vid en scenkant i skolans aula och sjöng Guns n’ Roses-hits medan samma nyss nämnda rödlånghårige trubadur kompade på gitarr.

... eller att jag intervjuade den numera bortgångne dundersuccéförfattaren ett år innan hans hjärta kastade in handduken för gott längst upp i ett stockholmskt trapphus.

Skrytsamt? Kanske det. Men med facit i hand är det fina minnen.

Vårexplosionen!

2011-03-22T16:37:00.003+01:00

När våren bara exploderar så här över en dag gäller det att passa på med Converse-premiär, inköp av ny vårjacka och en kaffe på en bänk vid en solskimrande Stångån innan jobbet.

I lurarna: Band of Horses.

Hett musiktips med Fleet Foxes!!!

2011-03-16T16:38:00.003+01:00

Eftersom jag för tillfället leker så mycket med min nya telefon och inte riktigt har tid att blogga lägger jag i stället ut ett hett musiktips – Fleet Foxes nya singel ”Helplessness blues”.

En helt fantastisk låt från en kommande och hett efterlängtad platta.

Lyssna särskilt på hur energin 0:46 in i låten plötsligt frigörs med hjälp av ett par stålsträngade guror och Robin Pecknolds ljuvliga stämma.
Fantastiskt!

Lyssna och njut!

Tekniknörden har inte tid att blogga!

2011-03-13T22:01:00.002+01:00

Den här anspråkslösa lilla prylen är ett skäl till att mina blogginlägg de senaste dagarna har lyst med sin frånvaro. Med denna Iphone 4 öppnades plötsligt en hel värld av magisk tillgänglighet till typ allt. Och jag fattar plötsligt verkligen varför alla iphone-ägare har så svårt att släppa taget om sina telefoner.

Och då har jag inte fått åtkomst till Spotify än…

Ett besök i Apples appstore och jag kan vara fast i timmar.
Åh, titta! Tetris!
Och ett bilspel!
Åh, en världsatlas!
Nämen, en app som kan spela upp ljud baklänges (om jag säger kivrennaC leinaD blir det Daniel Cannervik, och naturrutan blir naturrutan, haha).
Och så vidare.

Som alla vana iphone-användare dessutom ser på bilden ovan har jag så klart hittat Hipstamatic-appen. And I love it! Varför någonsin använda en normal kamera igen?

Om det blir ovanligt glest mellan blogginläggen även en tid framöver skyller jag på denna leksak.

Stoppa pressarna!!! Bill Wyman bor i Linköping!!!

2011-03-08T16:13:00.002+01:00

Nä, det gör han så klart inte alls.

Men det var precis vad jag drömde om precis innan jag vaknade i morse. När väckarklockan började tjuta hade jag i drömmarnas värld nyss bläddrat i något random glossy magasin som innehöll en intervju med den gamle Rolling Stones-basisten Wyman. I en faktaruta till artikeln gick att läsa att denne rocklegendar tydligen är bosatt här i Linköping.

I ungefär två och en halv sekund trodde jag faktiskt att det var sant. OMG! Vet folk om att han bor i lilla Linköping? Vilken grej! Jag måste ju liksom bara intervjua honom, fick jag för mig!

Efter tre sekunder gick sanningen upp för mig.

Men den stora frågan kvarstår. Varför drömmer jag om en 74-årig rockstjärna?
Märkligt.

Även kidsen stödjer kampen för ökad jämställdhet!

2011-03-08T06:40:00.003+01:00

I går gick vi på Extra Östergötland ut och frågade hundra gymnasieungdomar, hälften från vardera kön, om de tycker att en internationell kvinnodag (som ju infaller i dag) behövs år 2011. Vi delade upp antalet på oss fyra tjänstgörande reportrar och gick sen till varsin skola. Jag hämtade mitt resultat på Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping, min egen gamla gymnasieskola.

Resultatet blev en klar övervikt på svaret ”ja” (65 procent). En majoritet av ungdomarna tycker alltså att internationella kvinnodagen är värd att uppmärksammas även i detta upplysta 2010-tal.
Tack och lov, känner jag så här i efterhand (även om jag så klart var så objektiv och neutral det bara gick när jag ställde frågan).

För så länge tjejer och kvinnor...
... utsätts för trafficking och säljs som sexslavar...
... har lägre lön...
... misshandlas och kränks av männen de lever tillsammans med...
... bemöts på ett nedlåtande sätt på grund av könstillhörighet...
... utsätts för sexuella trakasserier på jobbet och i skolan...
... tvingas tampas med sjuka utseendeideal...
... lider av ätstöringar i tonåren...
... och fortfarande är en minoritet i bolagsstyrelser...

... behöver Internationella kvinnodagen både finnas och uppmärksammas.

Det som förvånade mig mest när jag frågade mina 25 gymnasieungdomar var att flera av dem knappt kände till att dagen existerar.
Visst, de flesta nickade igenkännande efter några sekunder, efter att de fått det förklarat för sig. Men det satt långt inne hos flera av dem. Några gav mig till och med reaktionen ”va, vad är det?”
Mest hos tjejer märkligt nog. Flera killar svarade ”nej” med ett flin, men det är en annan historia.

Kanske borde lärarna åtminstone nämna för sina elever att det faktiskt finns en internationell hundraårig dag med syfte att uppmärksamma kampen för ökad jämställdhet. Om nu könsrelaterade orättvisor är något man pratar om i klassrummen. Vad vet jag?
Men det tar jag för givet. Annars skulle vi ha ett allvarligt problem.

För den som vill fira och uppmärksamma kampen för kvinnors rättigheter finns det många sätt att göra det på i dag. Kolla i vår tisdagstidning.

Internationella kvinnodagen delar för övrigt dag med semlan.
Att denna dag, den 8 mars, även är fettisdagen verkar i alla fall många ungdomar ha koll på.

Dagens musiktips!

2011-03-06T00:12:00.000+01:00

Skruvad video. Fantastisk låt!

Bröllopspar nummer två!

2011-03-05T21:12:00.002+01:00

Nu ni, Daniel och Emma. Arbetet har inletts. Den gröna knappen är intryckt. Processen är startad. Duken är inköpt och en grund och en skiss är lagd.

Bröllopspar nummer två håller just nu på att förevigas med ett okänt antal tuber oljebaserad pigmentpasta. Och än så länge går det lysande. Jo, helt lysande faktiskt. I ateljén i dag fick jag höra att mitt val av motiv både är modigt och rena rama självmordsuppdraget. Att det skulle vara så, att måla av två fina vänner i en av deras lyckligaste stunder i livet, är nog ingen överdrift.
Det ökade så klart pressen, men jag viftade självsäkert bort det med mina vitkladdiga händer.

Min målarmaestro Thomas var helnöjd med starten.
Jag också.
;-)

(Nä, någon bild tänker jag INTE lägga upp förrän tavlan är färdig och levererad)

Kommer TT-flashen om Gaddafis hädanfärd i dag eller i morgon?

2011-03-02T10:24:00.003+01:00

Makabert kan tyckas, att spekulera i någons ännu inte inträffade frånfälle. Men med Libyens egen översteclown, arabvärldens främste führer och lyxlirare, Muammar Gaddafi, kan man göra det.

När vi på Extras redaktion snickrar ihop nästa dags tidning sitter vi varje dag och väntar på den där TT-flashen som säger att Gaddafi antingen har avgått och lämnat landet, mördats eller själv tryckt en revolver mot tinningen.

Frågan är bara när. Vi spekulerade på jobbet. Kollegan Ida hade tidigare i veckan sin tvärbestämda uppfattning: I dag, onsdag! Han kommer att avgå. För feg för självmord, menar hon.

Själv tippar jag på i morgon, torsdag. Hur? Självmord så klart! Han kommer att skjuta sig. Möjligtvis hänga sig.

Jag slängde även ut frågan på Facebook och fick lite varierande teorier:

Karl Magnus tror inte på min teori om självmord under torsdagen, eftersom diktatorn då skulle missa Andra chansen i Sundsvall. Tidigast söndag alltså, tror han. Dessutom tror KM att Gaddafi är typen som snarare köper tid och heder genom att underkänna internationella domstolar in i det längsta.
Kristofer tror å andra sidan att Gaddafi är för dum för att inse något överhuvudtaget.
Mia spår en avgång på fredag.
Frida sätter emot min teori utan att delge sin egen.
Mia Å håller med mig.
Angelica tycker att hela diskussionen är lite omoralisk.

Kanske det.

Själv tycker jag att Gaddafi skulle ha läst Bamse som barn. Snart kommer han inse att han borde ha gjort det.
Vad han gör åt saken får vi helt enkelt vänta och se.

Alla måste vi få håna en diktator!

2011-02-24T23:28:00.002+01:00

(Publicerad som krönika i fredagens Extra Östergötland)

Hoppet är det sista som överger oss, har någon upplyst person sagt. Och det visar miljontals människor just nu. De har vaknat och insett att uttrycket ”tillsammans är vi starka” inte bara är en floskel. Gemenskap i kombination med envishet är faktiskt en enorm jävla kraft som inte bör underskattas.
Att planera och nyhetsvärdera en utrikessida i Extra just nu kan framkalla både yrsel, panik och huvudvärk. Egypten, Tunisien, Libyen, Bahrain, Iran, Jemen. Uppror överallt. Vad ska vi välja? Men den huvudvärken kan vi leva med, för det som händer är fantastiskt!

Till och med i Zimbabwe lät president Mugabe – av ren skräck får väl förmodas – arrestera en grupp människor bara för att de hade tittat på videoklipp från det egyptiska upproret. Det kan inte vara lätt att vara diktator just nu. Oavsett hur mycket makt och pengar man sitter på.
Och jag kan inte låta bli att beröras starkt och djupt av vad som sker i dessa förtryckarregimer just nu. En demokratisk frihetsvåg som sköljer genom land efter land.

Här hemma går vi och klagar på snö och kyla, att Big Brother har börjat igen, att fel låtar gick vidare i Melodifestivalen eller att Södermalmskotletten har en ovanligt dålig dag. Men där nere lever människor med riktiga problem. Vi snackar riktiga problem! Problem som de löser genom att göra sig själva till potentiella måltavlor. Bara om de är tillräckligt många kan problemet vara ur världen.
Det är svårt att sätta sig in i. Jag kan gå här i trygga Linköping och häva ur mig att Muammar Gaddafi är en jubelidiot och att han har skevare självbild än Linda Rosing. Och jag kommer undan med det. För en libyer skulle det vara otänkbart och livsfarligt.
Därför är massupproret så viktigt.

För några dagar sen kunde vi bland annat läsa hur några libyska stridspiloter valde att fly landet i sina jetplan i stället för att lyda order om att skjuta mot de demonstrerande massorna – det egna folket. Då rördes jag nästan till tårar. Ståpäls fick jag i alla fall. You bet!
Så otroligt fint och vackert!
Hoppet är det sista som överger människan.
Och jag berörs.
Djupt.

Stilleben – inte bara fruktskålar (utan även våriga Converse)!

2011-02-21T15:37:00.002+01:00

Inför mitt besök i målarateljén i lördags hade jag först tänkt göra en klassisk så kallad stillebenmålning, som oftast brukar föreställa en samling välmående äpplen och bananer i en rustikt opolerad keramikskål. Det var nämligen det första jag gjorde när jag började måla i Folkuniversitetets ateljé sensommaren 2008. Jag tänkte se hur jag har utvecklats på det området.

Nu verkade det dock som att mitt undermedvetna ville annat.

Så jag tryckte ner mina slitna vita Converse-pjucks i målarväskan och satte igång med pjucksen som modeller. Efter en timme sa min målarnestor Thomas:
– Du är alltid så förbannat bra i starten!
Jag svarade:
– Jo, vem som helst kan kasta sig utför. Men sen gäller det också att falla rätt.

Han höll med. Jag faller inte alltid rätt. Tappar lätt tempo efter ett tag och blir alltför detaljfixerad i slutet, vilket inte sällan sabbar det jag är bäst på.

Men varför ett par slitna tygsneakers? Därför att längtan efter vårsolen just nu är starkare än insuget till Dödsstjärnan, och jag antar att det även var det som fick mig att falla ganska rätt i lördags (även om jag inte fallit klart än). Att längtan efter att få snöra på sig ett par All stars och höra rullgruset frasa under oergonimiska gummisulor är enorm!

Förra veckan kunde vi läsa i Aftonbladet att våren når mina östgötska hemtrakter den 2 mars. Det tror jag blint på, trots att jag i skrivande stund ser en och annan vit flinga falla utanför fönstret.

Och kanske kan fraset under fötterna ackompanjeras av lite Belle & Sebastian i ipod-lurarna denna kommande våronsdag i början av mars.

Det mesta som detta skotska band skapade på andra sidan millennieskiftet är exemplarisk vårmusik. Med Converse på fötterna, bara en t-shirt under vinterjackan och det frasande gruset under fötterna är det få låtar som gör sig bättre än exempelvis ”Dirty dream number two” eller ”Like Dylan in the movies”.

Saade stal Mellofesten i Linköping!

2011-02-20T01:03:00.003+01:00

Varför gick Eric Saade egentligen upp på scenen i Cloetta center. Var han tvungen att sprida glaskross över hela scengolvet när han redan hade biljetten nerstoppad i bakfickan? Han kan väl inte ha missat att varenda unge från sex år och både uppåt och neråt fortfarande sjunger fjolårets “Manboy” så fort de får chansen. Han hade lika gärna kunnat sjunga “Bä bä, vita lamm” och ändå åkt pipeline rakt in i Globen.
Ungefär lika förutsägbart som att Kalle Anka får besvär av en hackspett klockan 15.10 på julafton.

Tredje deltävlingen i min hemstad Linköping (nä, jag var inte där, såg det på tv) var väl ungefär lika medelmåttig som den första, men hästlängder bättre än den andra. Mycket med tv-produktionen börjar ta sig nu (som om det var första året ever), förutom att Peter Stormare känns som världens mest överskattade Hollywoodskådis just nu. Musiken är dock - med några få undantag - i princip samma snabbmakaroner med falukorv som alltid. Inte mycket som lär leva längre än några vårveckor år 2011. Som strikt praktiserande indiepoppare till vardags får jag klä mig i obehagligt och illasittande rosaskimrande schlagerglasögon för att kunna bedöma musiken i tävlingen.
Linda Sundblad har haft långt mer lysande stunder än “Lucky you“. Midtempo ger inga finalplatser utan får snarare låtar att drunkna i sorlet av det totala sammanhanget. Samma sak gäller A-Teens-Sara och Shirley och hennes änglar. De riskerar att drunkna i Stångån på vägen till efterfesten.

Ballader fanns också. Två stycken. Alltid ett vågat kort. Anna Bergendahl fixade det förvisso hela vägen till schlagertullen vid svenska gränsen, där det tog tvärstopp. Helgens motsvarande bidrag, Simon Forsberg och Sara Varga, lyckades tyvärr inte gripa tag. Sömnigt, lite bajsnödigt och jag behöver väl inte nämna snabbmakaronerna igen?

Men vad var bra då?

Jo, Sebastian hade väl förtjänat åtminstone en andra chans? Han var en lovande stjärna redan i Idol för flera år sen. Låten var helt okej. Bra röst och godkänd utstrålning. Men det räckte inte för den demokratiskt tillsatta juryn.
Dansband är verkligen inte min grej, men är Playtones verkligen ett dansband? Förutom att alla bär samma smurfiga kostymer? Nä, rockabilly heter det i min värld. Och ett nytt grepp i melodifestivalsammanhang. Tillräckligt svängigt för en plats i Globen tyckte både jag och svenska folket.

Och så var det ju Dannys “In the club“. Eller förlåt… Eric Saades “Popular”. För visst finns det en viss likhet mellan dem?
De två bidragen som kommer att slåss om de två toppmedaljerna söder om Söder om ett par veckor.

Men vart tog Björn Eriksson vägen? Östergötland mångårige trotjänare dök upp där i början av showen i någon vevande gest jag aldrig uppfattade och jag såg fram emot att se mer av honom senare. Eller dök han upp igen? Det kanske inte fanns plats. Kanske inte var så viktigt för tv-tittarna Karlsson och Lindgren i Ljungby och Grums.

Synd dessutom att vi inte får höra Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) sjunga “Manboy” i kommunfullmäktige i slutet av mars. Han lovade nämligen att göra det inför en fullsatt fullmäktigeförsamling om inte Eric Saade gick vidare direkt till Globen.
Det hade såklart varit värt att binda fast unge Saade vid skampålen för att höra lite politikersång i Linköpings stadshus framöver. Kanske hade han gjort det bättre än Carl Bildt eller Bert Karlsson.

Det hade varit kul!

Om ni vill läsa mer om Melodifestivalen i Linköping kan ni läsa Extra Östergötland under måndagen. E-tidningen finns tillgänglig HÄR från och med samma dag.

Själv har jag nog bloggat färdigt om schlager för det här året.

Det är ju inte riktigt min kopp te.

(Bilden är lånad från Poplight)

Dyra leksaker!

2011-02-16T11:27:00.000+01:00

Var på besök hos ett par vänner i går kväll. Vi åt glass, maränger och chokladsås som vi alltid gör när vi ses. Vi pratade om barnens nya hamster som hamstrar så mycket i sina kindpåsar att han inte ens kommer in genom sitt eget dörrhål, och att minstingen (fem år) är ett stort Judas Priest-fan. Vi spelade Den försvunna diamanten över svalnande kokkaffe.

Och så pratade vi om mobiltelefoner. Men inte om några minimalistiska Doro-pjäser för åldringar med synrubbningar. Nej, inte ens vilka smartphones som helst. Vi snackar Iphone 5. Som inte ens finns på marknaden ännu.

Äldsta sonen, som är tio och ett halvt, berättade med stor fascination om denna ännu ej tillgängliga modell, om appar och pekskärmar.
Han berättade att en kille i hans klass fick en Iphone när han fyllde elva.

Jag känner mig på ett plan djupt imponerad över vilken teknikkoll dagens barn har och vad detta kan komma att göra för deras kommunikativa utveckling.
Men först och främst tycker jag synd om alla föräldrar som inte har intresse, engagemang - och framför allt ekonomi - nog att köpa mobiltelefoner för flera tusen kronor till sina barn.

SD har inte riktigt koll på siffrorna!

2011-02-13T21:49:00.002+01:00

- Du, jag tänkte köpa en ipad.
- Jaha, vad kostar den då?
- Jag vet inte riktigt. Antingen var det 60 öre eller 6.000 kronor. Nåt av det var det.

Låter det som en helt orimlig konversation? Självklart.

Och det borde vara en orimlig konversation även för en sverigedemokratisk riksdagsledamot. Men inte för partiets egen ledamot Margareta Sandstedt. I klippet ovan upplyser hon herr talman om att hon oroas över EU-kommissionens beräkningar angående elmarknaden.
Talmannen och hennes riksdagskollegor borde dock snarare oroas av Sandstedts förbluffande dåliga koll på valutaomräkning.

Eftersom Ny Demokrati försvann innan nätet fanns i var människas hand får vi väl på något bisarrt sätt välkomna Sverigedemokraterna in i riksdagen. Välkomna pajashumorn tillbaka i politiken. Sverigedemokraterna bjuder ju i alla fall på underhållning. Nu antar jag att Margareta Sandstedt själv inte riktigt var medveten om hur rolig hon faktiskt är. Men det är just såna här bita-sig-själv-i-svansen-fadäser som kan göra SD:s parlamentstid kort.

Och som garanterat kommer att ta fokus från den smutsiga politik partiet vill injicera i venerna på vårt älskade välfärdsland.

Håkan ruskade om Linköping!

2011-02-11T01:07:00.007+01:00

Hur mycket entusiasterna än skulle envisas kan jag inte gå med på att hockey är vackert. En hockeyarena är därmed per definition ett ganska otacksamt forum för skönhet.

Men skam den som ger sig.

Så mycket vackra känslor som Håkan Hellström alstrade under den drygt två timmar långa turnépremiären i Linköping på torsdagskvällen är förmodligen nästan mer än vad betongklossen Cloetta center klarar av.

Efter det något otippade öppningsspåret “Dom där jag kommer från” (själv trodde jag starkt på “Det här är min tid”, som inte spelades alls) gick det lite trevande i början, trots att de musikaliska förutsättningarna egentligen fanns där från första stund. Inte ens med “Kom igen Lena” lyckades Håkan hindra mig från att då och då snegla bekymrat mot de halvtomma läktarna.

Håkan ursäktade sin röst med att en vecka i replokalen sätter sina spår. “Det känns som att Thorsten Flinck har sovit i min mun”.
Men rösten höll. Hela vägen. Såklart.

Och den svåruppvärmda och som vanligt lite otacksamma Linköpingspubliken hettades upp till slut. Ungefär 40 minuter tog det. Jo, jag tittade på klockan. För det var efter de tre låtarna på temat kärlek som både publiken, Håkan och hans eget E Street band - Augustifamiljen, som vi även ser i På spåret på fredagskvällarna - unisont blev tända till “Man måste dö några gånger innan man kan leva”. Och därefter “En vän med en bil” och “Klubbland” och sedan fortsatte det med annat som får blodet att röra sig lite fortare än vanligt.

Absoluta klimax uppnåddes som vanligt med “Ramlar” och Sveriges i särklass bästa livelåt, “Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som ju är fundamentet och kittet och som i går till och med hade fått påven Benedictus XVI att röra på fötterna mer än vad som är hälsosamt.

Men en vackrare stund än “Jag vet vilken dy hon varit i” har nog aldrig funnits i Cloetta center.
Och om det då - mot förmodan - fanns någon svårflörtad Linköpingssjäl inne i arenan plockade Håkan fram vinnaresset ur sin rutiga kavajärm: Lars Winnerbäck, stadens son, som premiärkvällen till ära bjudits in till duett i fantastiska “För sent för Edelweiss”.
Tillsammans framkallade de ett högre jubel än LHC ens skulle göra om de någon gång skulle lyckas ta det där SM-guldet.

Magiskt! Igen!

Och grattis alla ni som har biljetter till kommande turnéstopp.

34 år och ÄNDÅ ett stort Håkan-fan!

2011-02-08T21:57:00.005+01:00

Va? Har jag tjatat tillräckligt om Håkan Hellström? Nix, på den här bloggen är kärleken till denna vårt lands mest folkliga indieartist helt gränslös. Som en brunn utan botten. Dessutom var det faktiskt förra året jag skrev en uppsjö av Håkaninlägg.

Det var då och nu är nu.

För visst finns det all anledning att ge den gamle Broder Daniel-basisten några ord på vägen nu när han faktiskt lagt sin efterlängtade turnépremiär i just min hemstad.
På torsdagskvällen står han på Cloetta centers scen i Linköping och prövar för första gången höstens tokhyllade mästerverk "2 steg från paradise" i liveformat på oss östgötar.

Om jag har biljett? Jo, den inhandlades en timme efter att biljetterna släpptes.

När vår redaktion var på besök hos kollegorna på vår systertidning 18 Minuter i Uppsala nyligen hamnade vi under en middag i en åldersgissning. Jag troddes vara 26 – åtta år yngre än jag faktiskt är. Detta baserades (en aning skämtsamt bör tilläggas) huvudsakligen på min relation till Håkan Hellström. En av Uppsalakollegorna motiverade: "En person som har en så stark relation till Håkan kan inte vara äldre än 26". Typ.
Att misstas för att vara yngre än man egentligen är kan ju vara trevligt ibland, men det var inte utan att jag blev en aning förnärmad.
Jag kom även att tänka på detta när jag läste en frågeenkät intill en Håkan-intervju i Corren häromdagen. En av de tillfrågade, en ung tjej, svarade att hon inte lyssnar så mycket på Håkan, utan att det nog mest är 14–15-åringar som gör det.

Jösses.

Att jag som 34-åring har en så stark relation till Håkan är egentligen ganska enkelt. Han berörde mig djupt och däckade mig totalt en höstfredag för drygt tio år sen.
Med numera klassiska poplåtar som "En vän med en bil" och "Uppsnärjd i det blå" vidrörde han en känslig musiknerv i mitt inre. Han slog an en ton som ännu klingar starkt i mitt musikhjärta. Att han med svenska musikmått mätt dök upp som en Messias är för mig ingen överdrift alls.
Även om han snodde ljudingredienser hejvilt från såväl The Smiths som Dylan till debutplattan var hans laddade kombo av euforiska melodier och svarta ångestfyllda ord unik. Den behövdes och den kom sen att förändra hela Popsverige i flera år framåt.
Det finns därmed ett tydligt FÖRE och EFTER "Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Skitsamma om Håkan inte kan sjunga, vilket belackarna snabbt brukar deklarera. Jag älskar när hans röst brister. För den brister på de rätta ställena. Och varje gång en Idol-jury häcklar honom som en pajas med bristande vokal begåvning (jo, det har hänt flera gånger) gillar jag honom bara ännu mer.
För jag vet att han har en äkthet som ett tv-program av Idol-karaktär aldrig någonsin kan frambringa.

I dag har både euforin och ångesten tonats ner (i takt med upphovsmannens stigande ålder), men det finns en röd tråd som förbinder då med nu, och som får mig och många andra att milt uttryckt beundra denne göteborgare:

Den ständiga känslan av utanförskap.

När Håkan öppet och ärligt för tio år sen berättade i ”Sen kväll med Luuk” hur han som tolvårig glasögonorm iklädd Spindelmannen-dräkt satt i en buske och tittade på sina tjuvrökande klasskompisar som gick förbi – något han själv kallade höjden av utanförskap – ja, då kände jag inget annat än värme och samhörighet.

Förhoppningsvis kommer jag att beröras av musik på precis samma sätt när jag är 44. Och 54. Kanske inte nödvändigtvis av Håkan Hellström, men av många andra ännu oupptäckta band och artister.
Men först ska jag avnjuta en efterlängtad turnépremiär i Linköping.

Missa nu inte min kollega Angelicas intervju med Håkan i onsdagstidningen. Om du inte kan få tag i papperstidningen hittar du e-tidningen HÄR.

Och om du mot förmodan inte alls tycker att jag har varit för tjatig om Håkan Hellström på den här bloggen hittar du ett inlägg till HÄR.
Och HÄR.
Och HÄR.
Och HÄR.
;-)

Vet inte om jag vågar se mer!

2011-02-06T15:54:00.003+01:00

Okej, det kanske ska sägas direkt. Jag är ju inget stort fan av Melodifestivalen till att börja med. Musiken är ju långt ifrån min kopp te så att säga. Men jag har å andra sidan svårt att hålla mig borta från snackisar.

Och i år verkar Melodifestivalen bli mer snackis än någonsin. Men det är inte för att Christer Björkman har tagit några nya drastiska grepp för att väcka liv i ett koncept som känns ungefär lika fräscht som Roxettes comeback.
Nej, snackisen är att det är sämre än på länge. Inte nödvändigtvis musiken, som verkar hålla samma sömniga nivå som alltid, utan helheten, programledarna, pausunderhållningen. Ja, hela genomförandet.

Själv fick jag känslan av att Björkman legat nedfryst fram till ett par veckor före lördagens deltävling och i panik tvingades ta tag i allt i elfte timmen. Hm, vilka programledare ska vi kasta in år 2011? Rickard Olsson och Marie Serneholt. Ja, de är ju superheta!

Nej, Christer, de är inte ens halvheta (läs meningen ovan om Roxettes comeback). Tvärtom. Att Rickard Olsson fick Bingo-Lotto att lyfta till såna oanade höjder att till och med Morrissey gästade programmet räcker inte. Och kom igen, är inte Marie Serneholt lite väl överskattad och okarismatisk?
Inte heller presentationssketcherna och pausakterna höll måttet. I stort sett helt humorbefriade. Att Peter Stormare är en stor skådis på vita duken syntes inget av här. Och en artist som Nanne Grönvall ska inte ge sig på att sjunga Whitney Houston när hon inte klarar av det.

När fel namn till sist lästes upp och Le Kid fick sin vinstlott ryckt ur nävarna blev det bara för mycket. Då gjorde jag ungefär som isbjörnen ni ser på bilden ovanför.
SVT säger att man ska ändra rutinerna för att samma sak inte ska kunna upprepas. Ledsen att säga det, SVT, men nya rutiner kan inte rädda ett redan sjunkande skepp som nästan nått botten.

Fanns inget som var lyckat? Jo, Dannys Billie-Jean-puls. Den var faktiskt rolig på riktigt.
Men det var väl allt.

Grattis och tack Hampus och Helena! (Och tack för underhållningen, SJ)

2011-01-31T12:21:00.003+01:00

Uj uj! I går var det segt och avslaget ska ni veta. Och uppenbarligen i dag också eftersom jag vaknade 10.30.
Bröllopsfester tar på krafterna även för den som bara är gäst utan större förpliktelser än att flyta med, njuta och vara artig, trevlig och social. Men det var det såklart värt. Minst sagt!

I lördags blev Hampus och Helena man och hustru i Maria Magdalena kyrka på Söder i Stockholm. En mycket fin vigsel i en mycket fin kyrka följdes av en mycket trevlig - och lång, som sig bör - bröllopsfest med fantastiskt god lammytterfilé och champagnesorbet och goda viner, trevligt bordssällskap och lika obligatoriska som roliga tal av familjemedlemmar och barndomsvänner. Festen hölls dessutom i flotta van der Nootska palatset ett stenkast från kyrkan. Riktigt fina lokaler (kolla HÄR får ni se själva).
Bodde gjorde vi (säkert hälften av bröllopsgästerna) på Abba-Bennys hotell Rival på Mariatorget, ett eller kanske två stenkast från både kyrka och festlokal.
Det blev många glas vin under kvällen, och sent blev det. Jo, allt var riktigt lyckat!

Tack Hampus och Helena!

(Fler bilder kommer)

Och på vägen hem spexade SJ till det för oss tågresenärer så som bara SJ kan göra. När tåget skulle rulla ut från Stockholms centralstation ropade lokföraren i högtalaren att ett av hjulen inte verkade må så bra. Och att tåget inte kunde rulla.
Joråmensåatt. Bara att packa ner tidningar, ipod och fikabröd, på med ytterkläderna och ut på perrongen igen. Efter en halvtimmes väntan (i strålande solsken förvisso) kom ett annat tåg till undsättning. Vi skrattade roat och lite uppgivet åt situationen och rullade hemåt.

Hm, hela situationen kändes liksom bekant. Hm, har jag måhända varit med om samma sak förut? Jorå, det var ju faktiskt andra gången på en månad som SJ sätter mig på ett trasigt tåg (även om tågresan denna gången inte blev ett kaos av den kalibern att det förtjänar en krönika i tidningen).

275-kronorspizzor, M16 och ett HETT musiktips!

2011-01-26T23:14:00.003+01:00

Vad sägs om en pizza med alla (!) ingredienser på? Jorå, det går såklart att ordna. Om man betalar för sig.

I dag fick jag mig ett gott skratt när jag i jobbsyfte besökte Pizza- och kebabhuset i Linköping. Jag hade skrivit en artikel om pizzapriser och behövde en bild på en pizzabagare och gärna ett citat till texten.
Apropå priserna och min fråga om huruvida kunderna verkligen bryr sig om prislappen eller inte när det gäller pizza, berättade pizzerians ägare Robil Barhanko att en kund häromdagen beställde en pizza med ALLA ingredienser på. Självklart fick kunden som kunde ville, men han fick ju betala därefter.
275 kronor blev priset.

Robil kunde inte låta bli att plåta av pizzan i alla dess tillagningsfaser och visade mig såklart skapelsen på sin spruckna iphone-display när jag kom på besök.
Jag hoppas bara att pizzan smakade som den kostade...

Från lättsamt till tungrott.
Nästa skrivjobb för dagen blev domen som sannolikt sätter käppar i hjulen för det kriminella nätverket M16 i Linköping. Inte lär det vara lätt att hålla ligan vid liv när kärnan döms till fängelse.
Kul och intressant var det att göra en liten tillfällig comeback i kriminaljournalistiken, även om just den här domen blev bland det roddigaste jag varit med om, eftersom jag inte var insatt i det omfattande målet på förhand.
Men som sagt, kul ändå.

Läs om både pizzor och M16 i torsdagens Extra Östergötland (om du inte kommer åt den på papper finns e-tidningen HÄR från och med torsdagsmorgonen).

Och så måste jag apropå ingenting alls ge er ett riktigt hett musiktips:
Förträffliga indiebandet The Radio Dept. släppte i dag en samlingsplatta och nu finns äntligen höstens hetaste download, låten “The new improved hypocricy”, på Spotify. Du hittar den HÄR.
Annars kan du lyssna på den i ett tidigare inlägg HÄR.

Mycket nöje!

Oteknisk teknikreporter!

2011-01-25T16:52:00.002+01:00

Jag skulle knappast säga att jag är särskilt tekniskt lagd. Tvärtom. Ändå börjar mina uppdrag den här veckan alltmer luta åt teknikjournalistik.
I går jobbade jag med biogaståget Amanda – världens första i sitt slag – som fick hela världens miljömedvetna ögon på sig för några år sen, men som nu riskerar att gå skrotödet till mötes.

I dag har jag varit på Saab, som bjöd in pressen till en ceremoni där företaget lämnade över arbetet med det obemannade flygplanet Neuron till fransmännen. Ett gult metallskrov, en loggbok och en nyckel hamnade i fransmännens händer.
En stor händelse för de inblandade och teknikfrälsta. Hur stort det är för de övriga delarna av befolkningen är svårt att bedöma.

Men jag måste bara dela med mig av ett direkt citat av en kampanjledare på Saab som berättade för oss samlade journalister om Neuron och övriga obemannade farkoster som Saab varit delaktig i.
Om helikoptern Skeldar sa han följande: "Den är vertikalstartande även i det taktiska segmentet".

Que?

Eftersom det var Neuron och inte Skeldar vi var där för att rapportera om behövde varken jag eller någon annan räta ut det frågetecknet. Vi lät det bara hänga kvar i luften.
De andra kanske fattade. Vad vet jag. Men för mig var citatet så svårbegripligt att det blev roligt.

Under fikastunden innan själva ceremonin – och även efteråt – spelades en blandlista med franska indierockarna Phoenix.
Både lite otippat och självklart på samma gång.

Slitsamt att jobba som alla andra

2011-01-24T16:22:00.003+01:00

Att bara jobba dagpass var sjätte vecka – all övrig tid kvällspass – är tufft för kroppen. Denna vecka är en sån vecka. Att jobba klockan 08.00 till 17.00, som vanligt folk, har aldrig varit något problem för mig förut.
Men numera blir jag under dessa dagveckor som en tjurig tonåring.
Magen pallar inte ens med att äta frukost ”redan” klockan 07.00 på morgonen. Den kurrar och väsnas för att något inte riktigt är som det ska.

Och på jobbet hänger varken huvud eller kropp med. De lever och verkar med en helt annan dygnsrytm som säger att det är okej att vara uppe minst en timme efter midnatt och sova ett par timmar längre än alla andra. Ögonen svider när jag stirrar på datorns skärm utan att veta vad jag ska ta mig an.

Minsta lilla övertrötthet som tillfälligt omvandlats till oförklarlig energi måste till varje pris tas till vara på bästa sätt.

Att jag näst intill missbrukar energidryck är ingen hemlighet för alla som någon gång besökt mitt arbetsrum. Dagar som denna går det dock åt en extra dos – burk av modell större – även om jag fortfarande tvivlar på att det ger mig något.

Men det ganska roligt att skriva artiklar igen.

Och ännu en fin popsång

2011-01-21T12:04:00.002+01:00

GROUPLOVE 'Colours' from Studio1290 on Vimeo.

Här bjuder jag på bandet Grouplove med låten ”Colours” – en fantastiskt röjig liten dänga. Och med en snygg video som jag var tvungen att sno från webbradions svenska okrönte konung, Gimme Indie.

Trevlig helg på er!

Man ska sluta på topp

2011-01-20T23:54:00.004+01:00

The Ark har aldrig varit ett favoritband för mig. Men då och då blir jag såld, även om det bara har hänt vid ett par enstaka tillfällen under deras karriär. “It takes a fool to remain sane” slog ju ner som en trimmad atombomb över Nagasaki för drygt tio år sen.
Och tryckvågen från “Calleth you, cometh I” ett par år senare var om möjligt ännu starkare.
Men det mesta däremellan har varit ganska svalt i min musikvärld.

Jag vet inte ens om det är lagligt att säga att The Ark är okarismatiska. Det finns säkert en obskyr paragraf i brottsbalken som förbjuder det. Bandet har ju på något sätt personifierat svensk rockkarisma i ett helt decennium. Men själv jag har alltid haft lite svårt för The Arks hela scenutstrålning med sina färgsprakande dansbandsuniformer från yttre rymden.

Men nu gott folk - år 2011, lagom till avskedet med samlingsplatta och turné - berör de mig igen. Nya singeln “Breaking up with God” är faktiskt en galet bra popdänga!

"Breaking up with God" (Spotify)

På punkigt releaseparty!

2011-01-16T12:09:00.003+01:00

Även om jag själv aldrig har varit något stort fan av renodlad punkmusik hängde jag mycket i punkiga kretsar en gång på det glada nittiotalet. Det var dock inte den renodlade punkmusiken jag föll för, utan punkidealet som livsstil och punkens spinoffgenre, hardcore, som blev min religion under några år.
Och musikhuset Skylten blev den lokala kyrkan för religionen.

På lördagskvällen slungades jag tillbaka till den tiden. Linköpingsbandet Svensk Punk hade releaseparty för sin andra skiva “Stackars barn”. Punk på svenska helt enkelt. Och även om jag inte är så hemma på den genren år 2011 kan jag ju höra att bandet håller hög klass både på scen och skiva. Och givetvis finns en anledning till att en punklegendar som KSMB:s gamle frontman Johan Johansson gästsjunger på skivan och att man får spela förband till rävar som De Lyckliga Kompisarna och Asta Kask.

Lördagskvällen fylldes av buffémat, billig öl och musik på löpande band, mestadels av punk på svenska såklart.

Men det var faktiskt inte Svensk Punk som gjorde det största intrycket på mig. Det var den här killen:

OldTown – In Vino Veritas (Spotify-länk)

Johan “Moe” Moestedt och hans soloprojekt Oldtown. Att han är något av en profil i Linköpings musikliv har jag fattat, men jag har aldrig tidigare hört honom.
Galet bra!

Jag suktar efter nästa mobil!

2011-01-14T23:19:00.002+01:00

Just nu känner jag mig som en sjuåring på julaftonskvällen när jag besöker en butik som kränger mobiler och annan telekomutrustning.
Anledningen?
JAG VILL OCKSÅ HA EN IPHONE!!!

Och har velat det ganska länge nu. När jag skaffade min Samsung med pekskärm hade inte iphone-hajpen riktigt slagit igenom i Sverige. Men den gjorde såklart det strax efteråt. Då ångrade jag mitt köp, även om jag ändå gillat min mobil. Den är helt okej, liksom. Men den har inte de möjligheter som en smartphone har.

Problemet är bara att man har en viss (läs: låååång) bindningstid på mobilabonnemang om man inte vill ta fram den stora plånboken för att skaffa en ny telefon kontant. Jag har helt enkelt fått finna mig i att jag får vänta innan jag kan spela Spotify och Gimme indie i mobilen, innan jag har en mobil och ipod i ett, som är mer surfvänlig och har gps och andra mer eller mindre nödvändiga appar.

När vi i dag besökte en Telia-butik fick jag ett datum: den 24 mars. Då får jag äntligen binda om mitt abonnemang och äga en Iphone 4. Yeeey!!!

Nu när jag har ett datum kan jag knappt bärga mig!
Vill. Ha. Nu!